Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Utsikt från en grästuva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harry Martinson
bombus — medan hon låter blomman räta på sig, varpå manövern
göres om med ytterligare några dunsar och bombus. Men i
rödklövern har hon ett annat arbetssätt. Där surrar hon och bläddrar
sig till rätta. Flyttar sig i sidled allt efter som hon bläddrar på
med alla sex benen. Hon surrar till som om hon hade fallit på
rygg, men man hör inget bombus. Hon gör bara de rörelser som
behövs för att hon skall få klöverblomman att spreta så att hon
kan komma åt alla honungskanalerna. Alla de små
honungstunnlarna. Med de ivrigt arbetande frambenen spelar hon som på en
klaviatur, och hennes instinkt lämnar inget åt slumpen; alla de
doftande behagliga och levande honungskrokarna vittjas.
Humlans särdeles förnöjda mumlande i rödklövern före
slåt-tern är en verklig sommarsång, bland de intimaste vi har. Hon har
också de flestas sympati, även barnens. Man kan observera hur
dessa som annars kan vara oreflekterat grymma mot många
andra insekter, hyser en sorts instinktiv vördnad för humlan, som
de aktar och talar väl om och ofta nämner som hygglig prisse i
gräset. Och de har rätt. Vilken skillnad i uppförande finner man
inte mellan geting och humla. Mot getingarnas aggressiva ilska och
ryckiga lynnighet ter sig humlans sätt som en enda stor hygglighet.
Och om mycket annat i insektsvärlden kan te sig meningslöst grymt,
så talar humlor, dagsländor, fjärilar och pollenätande blombaggar
lika mycket för motsatsen. Det instinktivt timida är inte alls så
sällsynt i insektsvärlden som en del pessimister vill göra gällande. Och
den som dröjer och vaket låter sin blick spörja om livets mening
bland krypen i en blomstertuva, får inte bara grymma utan också
vänliga svar.
Fast nog är det instinktivt grymma och gangsterbetonade
skenbart i övervikt bland insekterna på en blomsteräng; det kommer
man inte ifrån. Och är man åsyna vittne till sådana jaktrusningar
för livet som nyss beskrivits undgår man inte att med nervspänt
intresse dröja kvar vid den ytterst svårlösta frågan om instinktens
natur. Det är ju i handlingsmomentet som instinkten klarast kommer
till uttryck, och gäller det insekternas värld — som kanske är den
gåtfullaste av alla livets provinser — är handlingen, det perfekta
handlandet, alltid utslagsgivande. Otto zur Strassen har rentav
definierat instinktmomenten som ärvda handlingar.
I den formuleringen att instinkten klarast kommer till uttryck i
det momentana, i handlingsmomentet ligger en mycket viktig sak
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
