Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vandring på Väderön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vandring på Väderön
och uppåt stammarna. Också här klänger vildkaprifolen högt upp i
trädkronorna och kan ibland få ungträden att bågna under sina
massor av blanka blad och doftande blommor. Snår av hagtorn
och benved bildar gröna grottor; och de dansande solfläckarna i
lövverk och parkliknande gläntor spelar sin ljudlösa, mjuka
melodi om svensk sommar.
Man tänker inte på att havsvindarna också här har lagt sin hand
på skogen och pressat ned den, så att ekarna har blivit låga och
oerhört grova, med vidsträckta, knotiga kronor, så ljumt och
skyddat är det i trädjättarnas vänliga lä. Först när man stannar vid
någon av de döda trädruinerna lägger man märke till vilken
besynnerligt satt gestalt de har — som »Tusenårseken», vilken fällde sina
sista blad anno 1925 och sedan blivit en så omtyckt modell för alla
amatörfotografer, att de trampat upp en hel liten stig bort till den.
Man kan förstå deras förtjusning: den fantastiskt vridna torson
med sin nakna, fårade ved är ett mästerverk av naturens
etsningskonst. Och man är tacksam för att de döda ekarna fått stå kvar.
Mer än något annat bidrar de till förnimmelsen av uråldrighet, av
återsken från värmetidens förlorade paradis.
Plötsligt, med ett av dessa oväntade omslag som ger Väderön
mycket av dess tjusning, ger ekblandskogen rum för högstammig
bokskog. Ingenting kan vara mer olika den lummighet man
hittills gått fram genom. Skogen är en hedbokskog av det slag som
utbildas på råhumusmarker, ett av de ytterst få svenska
växtsamhällen som bara består av en enda högre växtart. Under träden
växer bokstavligen talat inte ett strå, marken är täckt med en tjock
matta av vissnade boklöv utan någon som helst annan vegetation.
Man ville inte heller ha skogen annorlunda: det rödbruna
boklövet, de silvergrå stammarna och den juvelglänsande, gröna mossan
som kläder stambaserna skapar ett färgackord av sådan
fulltonighet att varje ytterligare inslag skulle verka störande, och då ens
sinnen översvämmas av den gröna, svala skymningen mellan
trädpelarna, förstår man vad de tyska romantikerna menade med
ordet Waldeseinsamkeit. Vill man se bokskog av annan typ har man
för övrigt bara att fortsätta lite längre åt väster. Där är
marktillståndet bättre, och strax infinner sig ramslök, bingel och andra
örter, som sluter upp fläckvis i de täta, obrutna formationer som
hör till bokskogsvegetationens särmärken.
Bortom bokskogen går den stenmur som kringgärdar Söndre
skog och håller betesdjuren ute. På dess andra sida blir allt annor-
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
