Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bo Rosén: Dagsetapp eller Tankar kring en pulka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Rosén
öknen, tänkte jag, fast det här är ingen hägring, det är vatten
och det finns vatten, men det är svårt att nå det.
Det gick visserligen lättare att åka här i bäckravinen men då
och då rutschade pulkan ned i djupa sprickor i isen, rena
förkastningarna. Plötsligt och oväntat, för dessa tvärbrott syntes
knappast i den egendomliga nattbelysningen. För det var natt,
djupaste natt. Klockan var tolv.
Det var aldrig någon risk att vi skulle gå vilse. Vi visste hela
tiden var vi hade Kultsjön och Fatmomakke och vi följde bäcken
som mynnade i sjön. Vi borde inte ha långt kvar att åka, när vi
kom till ett fall där svåra och branta förkastningar uppstått. Vi
blev tvungna ta oss uppför den tvära strandkanten. Det kostade
på. Rickard krängde av sig ryggsäcken och pulkselen och Kal
satte sig på skidornas bakändar som vanligt. Och jag lutade mig
framåt mot stavarna. Det var bekvämast.
— Vi bivackerar här, sa Kal och pekade in mellan några
ståtliga granar som tycktes enkom ditsatta för bivackering. — Det
verkar som om någon redan varit där.
— Om du tittar efter så ska du få se att det är ett dukat bord
där redan, sa Rickard.
— Jag vägrar att röra mig, sa Kal och tände en cigarrett, som
han efter ett par bloss kastade bort brinnande. Rickard åkte ner
mot fallet för att se om han inte kunde få tag i vatten. Jag åkte
fram till Kal och räckte honom en påse med socker.
— Ät!
— Inte en bit utan vatten . . .
— Ät! Och Kal tog en näve bitar. Rickard återvände utan vatten.
Ingen chans, muttrade han ilsket, varför skulle vi åka förbi
bäcken där borta.
Innan Rickard hunnit få på sig ryggsäcken och pulkselen, hade
Kal gripits av övermänskliga krafter, snabbt rest sig opp och var
redan försvunnen bakom granar och björkar.
— Men nu ska du få se, utbrast Rickard. Det är bäst att ropa på
honom innan han alldeles försvinner. Kal! Kal! Ska vi inte åka
tillsammans!
Vi hann opp honom där han stod och väntade med ficklampan i
handen.
— Var det sockret det där, frågade vi.
— Det måtte ha varit det, sa Kal.
Och så fortsatte vi. Efter detta tror jag blint på sockret.
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
