Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Wieselgren: En ny tid — en ny anda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En ny tid — en ny anda
men i rang med örn och liljor
känd och ärad över världen.
Den svenska adeln, samhällets mest representativa klass, antog
också från och med decenniet kring århundradets mitt en
levnadsstil som satte den helt i klass med aristokratien i de kontinentala
länderna. Man förde icke numera ett liv under de former som
biskop Johannes Rudbeckius 1633 i sin likpredikan över
riksdrotsen Magnus Brahe ironiskt berättar vara vanliga hos
lantadeln, nämligen »att gå hemma, se till hur det står till i frustugan,
föda stövare och mjöhundar (vinthundar), draga i haraskall,
lägga ut rävakryddor och vargsaxar, bygga vargastugor, och, när
därtill icke är väderlek, sitta hemma och dricka tobak». Drottning
Kristinas lysande hov, över vilket knarriga historieskrivare ända
in i våra dagar med orätt förargat sig, hade den omätbara
betydelsen att det spred en fläkt av högre odling, av förfining och ideell
höghet över det nymornade svenska samhället, som förvisso hade
ett starkt behov av dylika stimulantia. Detta inflytande sträckte sig
icke blott till adeln och det lärda skrået utan vidgade sig också till
att omfatta borgerligheten i vidare bemärkelse. Ett karakteristiskt
prov på detta har man i en skrift från år 1650, där det heter:
»Sedan borgmästarna begynt tala franska och italienska och hava
en bok eller några under armen, när de komma till ämbetet, blir
det så gement att tala om salt och kläde. Då måtte man låta höra
vad Tacitus säger och huru vid hovet tillgår.»
Från och med denna tid börja också de förut tämligen sällsynta
stora utlandsresorna att bliva alltmera vanliga. I snart sagt varje
adelsmans utbildning ingick en längre tids utlandsvistelse, varvid
färden ofta ställdes till Paris, medelpunkten för det europeiska
kulturlivet och den plats där främlingen bättre än annorstädes kunde
lära hovskick och fina seder. Också de unga studenterna sökte
så ofta möjlighet fanns att resa ut och fullborda sina studier vid
främmande högskolor. Så vanligt var detta att enligt en
antecknares vittnesbörd snart sagt varenda prost vid ölkannan kunde orera
om gator och hus i främmande universitetsstäder. De
konfessionella skrankor som man tidigare känt sig bunden av hade nu
försvunnit, och de svenska färdemännen reste fritt och obehindrat
omkring i katolska länder utan att därigenom göra sig misstänkta
i hemlandet, som fallet varit under 1500-talet. Stor betydelse för
sambandet med yttervärlden hade också det under Gustav Adolf
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
