Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Selling: Stormaktens huvudstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stormaktens huvudstad
tidigt olidlig. Flottans förläggning till Blasieholmen, »arkliets»
(artilleriets) och flottans verkstäder drog till sig sjöfolk, krigsfolk
och arbetare; »löskonor, löspigor och fribyterskor» följde i spåren.
En radikal reglering blev den enda möjligheten att komma till rätta
med detta kaos. Den genomfördes i intim samverkan mellan staten
och staden. Vår förste överståthållare, amiralen Klas Fleming, var
den drivande kraften. Vid sin sida hade han främst stadsingenjören
Anders Torstensson. När Fleming 1644 gick till sjöss på sin sista
expedition, var stora delar av regleringsarbetet redan genomförda.
Dessutom hade under hans ledning flottstationen flyttats till
Skeppsholmen och den första slussen byggts i Söderström.
Säkert var det med blandade känslor som folket på Norrmalms
västra del en marsdag 1637 mottog stadsingenjören och hans folk,
när de med kartor, mätkedjor och långa spiror började staka ut det
nya reguljära gatunätet. Myndigheterna gick fram hänsynslöst och
hårt, när det gällde att snabbt genomföra den nya stadsplanen. De
hus, som låg i vägen, måste alla rivas eller flyttas. Och den som
tredskade eller sölade, kunde få handgriplig hjälp av stadens
timmerman. Visserligen utbetalades i många fall ersättningar, men
säkerligen täckte de sällan helt förlusterna. Och de stackare, som
råkade ha sina gamla trähus liggande vid de nya huvudgatorna,
blev ålagda att bygga stenhus. Mäktade de inte, fick de utan prut
lämna gård och grund och slå upp sina bopålar längre bort i
utkanterna, där man alltjämt tolererade träbyggnader.
De nya gatorna skulle inte endast vara raka i sidled; man grävde
igenom höjder och kullar, fyllde ut dälder, skyfflade och jämnade
vägbanor. På så sätt kunde folk få sina gårdar liggande på
grushögar utan förbindelse med gatorna eller i gropar långt under
gatunivån. Det var dystra tider för dem, som var fattiga och inte kunde
följa med i utvecklingen. De kunde få flytta sina små kåkar både
två och tre gånger, maka sig undan till allt sämre och oländigare
tomter. Änkan Elsa Olofsdotter klagade sin nöd 1650. Hon hade
köpt en tomt år 1628, bebyggd med en stuga. »Anno 1638 i juli
månad revs bemälte gård för H. G. N. Kanslärens (Axel
Oxenstiernas) trädgård.» Hennes hus sattes upp längre ut, och hon fick
efter ringa förmåga kosta på det en hel del. Men efter sju år kom
hon åter i vägen för regleringen, och huset jämnades med marken.
Nu fick hon flytta till en stuga »litet ifrån Brunkeberg på en plats,
som haver varit ett litet kärr och nu någorlunda är uppfyllt vordet
och bebyggt». Men husen var ruttna och tomten vattensjuk. Både
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
