Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Selling: Stormaktens huvudstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stormaktens huvudstad
kände, färgrika, med dekorativt smidda och skönt bemålade
skyltar gnisslande för vinden. Det var kanske inte alltid högsta kvalitet
på det konstnärliga arbetet — draget av nyrik skrytsamhet präglade
både människorna och deras verk i den unga stormaktens
nymornade huvudstad.
De stora palatsen från den tidigare perioden av 1600-talets
byggnadsverksamhet har klarat sig sämre än borgarhusen. Flera av
dem har rivits, härjats av brand eller vid ombyggnader skalats av,
så att föga eller intet av den forna prakten bevarats. Riddarholmens
förnämsta palats, Carl Gustaf Wrangels överdådiga skapelse, har
förvandlats till Svea Hovrätts strikt släta ämbetsbyggnad, och det
mest namnkunniga av dem alla, Jakob De la Gardies Makalös,
jämnades med marken efter en eldsvåda 1825.
Dansken Stalhoff är vid sitt besök 1660 högst imponerad av
båda dessa hus. »Wrangels praktfulla palats eller rättare slott» var
påbörjat nio år tidigare men ännu inte fullbordat. Huvudlängan
mellan de båda mäktiga rundtornen — det ena ett medeltida
fästningsbygge — var färdig och koppartäckt. Nedanför klippan hade
slottet »sin egen hamn omgiven av träverk och försedd med
vindbryggor», just så som Svecian visar. Som arkitekter anlitade
Skoklosters byggherre de båda män, som mer än andra kom att sätta
sin prägel på karolinsk arkitektur, Nikodemus Tessin d. ä. och
Jean de la Vallée.
Makalös på sin förnämliga plats vid Strömmen mittemot Slottet
och med Kungsträdgården som närmaste granne gjorde med sina
kolonngallerier, hörntorn och skulpturer ett ännu starkare intryck
på Stalhoff. Koppartakens branta fall klättrade upp över varandra
med tre täta rader av fönsterkupor, och högst uppe tronade »ett
nytt litet palats med fönster på alla sidor». Vilken utsikt bör inte
fältherren och hans gäster ha haft från denna paviljong! »I
sanning, det är en fursteboning», utbrister Stalhoff.
När palatset revs efter branden 1825, användes en del av
skulpturerna som prydnader på andra håll — en fris sitter på f. d. tyska
legationshuset vid Hovslagargatan, en liten bacchusfigur över
porten till restaurant Hamburger Börs. Annat hamnade i jorden som
fyllning och har delvis på senare tid hittats vid schaktningar. Med
hjälp av alla dessa detaljer och gamla bilder har man på
Stadsmuseet kunnat göra en modell, som ger en trogen bild av denna
verkligt makalösa byggnad. På modellen gör palatset ett mindre
överlastat och mera harmoniskt intryck än på Sigismund von
7. stf so.
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
