Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl-Gustaf Hildebrand: Falukoppar och stormaktstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl-Gustaf Hildebrand
Bergsbruket krävde stora kvantiteter av träkol och ved. 1600-talets
expansion knöt därför bandet fastare än förr till de dalasocknar
som kunde leverera sådana varor. Dalkarlen fick ofta
komplettera sitt knappa jordbruk med bisysslor; dess mera var det en
fördel att skogen i vidgad grad kunde ge inkomst.
Samtidigt gjorde överheten sitt bästa att dämpa glädjen. För att
hålla kopparpriserna låga ville den hålla ner priset också på
bränsle. Skarpa motsättningar mellan bergslag och bondebygd,
världar med skilda försörjningsvanor och skilda intressen, knöt an
till det långdragna kivet om kolmått och pris och satte varaktiga
spår i Dalarnas kynne.
De närmast belägna socknarna lämnade kol till
bergsmanshyttorna. Skogiga delar av Tuna spelade här en huvudroll och med
tanke på kolare och kolkörare sjöng man, i varje fall något senare,
om »tunkarlen och hans sotiga trut». Till bergslagens förmån var
kolen prisreglerade, och tunkarlens intresse led säkert förfång på
den gynnade partens bekostnad. Men till den medlidsammes tröst
må det påpekas att man även på 1600-talet överträdde
restriktioner. Det fanns illegala kolpriser, de låg högre och var i tider av
stark efterfrågan på intet sätt ovanliga.
De styrande var inte bara rädda för prisstegring, de fruktade att
knappheten på skog skulle bli katastrofal och den välbelägna
skogen ta slut. Tanken kan te sig underlig i ett så skogrikt land som
1600-talets Sverige, men noggranna undersökningar har
åtminstone gjort det troligt att den här och var hade fog för sig. I vår tid
verkar den underligt aktuell; problemet om alltför hårt skattade
skogstillgångar är ju för oss ett av de verkligt brännande.
Vid mitten av 1600-talet vidtog man en rad anstalter för att spara
skog, framför allt för att skapa en arbetsfördelning mellan skilda
skogsområden. Kopparbergets bränsleförsörjning blev därvid
reglerad med stor kraft. Gruvveden till Kopparbergs gruva skulle
inte få tas i de skogar som lämnade kol till hyttorna.
Vedleveranserna kom i stället från de fattiga och länge undangömda
västerdalssocknarna. Om våren flottades kabbarna — ibland ett
hundratusental — nerför Västerdalälven från Järna och Nås, Äppelbo och
Malung; det blev en gång sagt att hundra man hade arbete i sju
veckor med transporten. Man »brände» bort stenar för att göra
färden lättare, men den krävde tilltagsenhet och mod i forsarna,
och man ville helst ha soldater till den. Vad man åstadkom var den
första timmerflottning i större skala som vår historia känner.
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
