Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åke Setterwall: Herresätenas århundrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Setterwall
staden under decennierna kring århundradets mitt. De utfördes
1640 av den skicklige åldermannen Hindrich Blom, som tjugo år
tidigare invandrat från Bremen. Det finns i dessa svenska
senrenässansportaler en resning, som speglar något väsentligt i 1600-talets
skaplynne. Som bistra väktare hägnar de ingången till
stormaktstidens herresäten, med hjälmprydnaden trotsigt buren över
ägarens vapensköld.
Trots allvarliga perioder av förfall har Axel Oxenstiernas Tidö
bevarats ganska orört till eftervärlden. Endast det höga
koppartaket blev här liksom på Grönsö ersatt av ett lägre säteritak vid
1700-talets början. På slottets vind ligger ännu rester av de gamla
takfönstrens sandstensinfattningar, och de eleganta drakhuvudena
som tjänstgjorde som vattenkastare på huvudbyggnaden är flyttade
till ingångsflygelns tak. Det är inte minst dekorativa detaljer av
denna art, som skänker slottet dess prägel av genuint 1600-tal, vare
sig blicken fångas av Hindrich Bloms stenhuggarkonst på
fasaderna eller av de berömda Tidödörrarnas inläggningar och vackert
smidda lås.
Men ingen bör tro att Tidös murar från början stod lika kält
vit-rappade som nu. Under de tillbyggda flyglarnas taklinjer har delar
bevarats av den ursprungliga bemålningen, bland annat stora
rektangulära fält i sandstensfärg mellan de båda våningarnas fönster.
Dessa sparade rester är så mycket värdefullare som 1600-talets
fantasirika fasadmålningar av naturliga skäl snabbt förintades, där
inte redan nästa generation fann för gott att kalka över dem. Så
skedde på fältmarskalken Lillies Lövstad, vars nyuppförda murar
på 1650-talet dekorerades med krigare till häst och fots i naturlig
storlek. Axel Lillie hade tjänat de svenska vapnen troget allt ifrån
det stora krigets början. Men som kommendant i Stralsund 1641
fick han uppbära klander för högmod och egensinne. »Där nu den
höglovlige regeringen min tjänst icke mer på denne orten behöver,
så lärer jag näppeligen efter denna dag sadla någon häst i
Tyskland», skrev han förtörnad till en vapenbroder. Men i slaget vid
Breitenfeld nästa år förde han befälet över Östgöta fotfolk. Och
ingenting var efter tidens sed naturligare än hans önskan att vid
hemkomsten till Östergötland hugfästa sin krigarmiljö på det nya
slottets murar. Det var särdeles dugligt folk dessa fältherrar, men
de hade ägnat mera tid åt krigskonst än byggnadskonst, och
försynthet var inte deras mest framträdande egenskap. De stod nu i
begrepp att sätta sin prägel på den svenska arkitekturen.
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
