Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Bengtsson: »Nu spela skällorna...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bengt Bengtsson
flitigt under täta bokar, under diskussion om vad vi skulle ta oss för,
om regnet fox-tsatte. Vi ville komma upp till Immeln och se de öar,
där snapphanarna försvarade sig och vi ville vandra i skogarna, där
Nils Skytte jagade snapphanar sommaren 1678 och där Alexander
Hummerhjelm och Nils Nilsson i Markaryd (»Humlehjelms
stövare») spred skräck och fasa. Vi hade läst Cederborghs
snapp-haneromaner, som är så topografiskt korrekta, att de skulle kunna
tjäna som turistvägledningar, och hade bestämt att vi skulle följa
hans romanfigurer i spåren. Det envisa regnet kom oss att tveka
om vägen och vid Kylinge hade vi övergivit tanken på Jämshög och
tog vägen åt väster mot Näsum. Vi ångrade oss inte.
Vägen gick rakt västerut i en ganska djup dal genom Ryssberget.
Norr om oss hade vi en vidsträckt, obebyggd del av berget med
lummig bok- och ekskog. Här var ett av Lille-Mats’ bästa tillhåll,
sägs det, och Cederborgh har placerat hans högkvarter vid
Lillesjön. Lille-Mats var från Jämshög och hövding över snapphanarna
från Blekinge och »Villbattingarna» från Villands härad.
Regnet höll upp, när passet vidgade sig, och vi hade utsikt åt
Jämshögshållet. Man kunde ana det vanskliga i att färdas här
under snapphanetiden med dessa hotande lövskogsmassor alldeles
inpå vägen och den odlade bygden, särskilt som skogen på den
tiden var tätare och gick längre söderut än nu. Vi åkte ner till
Näsum i härliga utförsbackar och passerade sedan den gamla
vackra bron över Holjeån. Vägen gick nu på slät mark söderut och
vi såg en flik av Ivösjön framför oss. Den fascinerade oss trots
gråvädret, som lade dystra toner över sjön och höjderna, där stora
humleodlingar stod som ljusare rektanglar mot skogsdungarna.
Runt det höga skogsmassivet kom vi till Vånga och nu kunde vi
ute i sjön se lvo och dess »klack», ett berg på över 130 meter. Det
var en imponerande syn och Sven ansåg, att vi borde ge oss
söderut mot färjläget och ta oss över till ön, men jag var tveksam. Vi
hade förut diskuterat turistandets idealteknik och skapat två
termer: »Bandarlog» och »lemlar» för två motsatta sätt att resa. Den
första, syftande på apfolket i Djungelboken, betydde att resa bit
för bit, ändra sina planer vid varje vägskäl och så att säga kasta
en halväten banan, när man ser en bättre. Lemlarnas tåg hejdas ju
av intet, de strävar på utan att se sig om, med MÅLET hela tiden
i tankarna. Vi ville förena något av apans pigghet och lemmelns
målmedvetenhet men råkade ofta i dispyt och kunde då beskylla
varandra för »apfasoner» eller »gnagarmentalitet». I början av
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
