Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Bengtsson: »Nu spela skällorna...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»iVii spela skällorna .. .»
i Laurentiiklostrets bibliotek, det lilla medeltida tegelhuset där
intill. Vi gick uppför trapptornets väldiga spiraltrappa av 1500-talsek
och beundrade dess konstruktion, enkel, djärv och imponerande.
Synd bara, att man inte får tag i sådana ekbitar nuförtiden!
Den stora salen på nedre botten, där akademiska avhandlingar
»med vederbörligt tillstånd av vittberömda filosofiska fakultetens
i Lund humanistiska sektion för vinnandet av filosofisk
doktorsgrad» framlägges till offentlig granskning är ett vackert rum och
särskilt tilltalande är det just disputationsdagar i maj med sol och
grönska och svarta frackar och solennitet och akademisk
knivkastning. Det var vackert också denna julidag, en kontrast till
andra minnesbilder av gråkalla sömniga vintermorgnar i samma
ram. Kanske det var i denna sal som biskopinnan Vinstrup dukade
till kungamiddag, medan slaget rasade några kilometer norröver;
man visste bara inte vilken kung som skulle infinna sig, Karl eller
Kristian. »Karl blef den sannskyldige», säger Fryxell lakoniskt.
Vi promenerade norrut förbi Allhelgonakyrkan ut till platsen för
»slaget vid monumentet» som det heter i spexet. Från obeliskens
fot kunde vi någorlunda överblicka slagfältet från den 4 december
1676. Vi skymtade Vallkärra, där slutstriden stod och där
överhovpredikanten Hakvin Spegel efter slaget höll korum och
tacksägelse i skenet av den brinnande byn. Sveriges öde avgjordes här,
säger man, och »kronan hängde på värjans spets» heter det ju
också. Många sådana historiska ödesstunder är nog frukten av
historikernas förr ådagalagda sinne för det retoriska och
dramatiska, men trots vår nästan Weibullska skepticism mot allt sådant
hade vi en känsla av att »trampa historisk mark» och vi läste
allvarliga monumentets inskription.
Det har sina fördelar att komma till Köpenhamn med tågfärjan.
Man dyker upp ur Hovedbanegaardens inre mitt i stadens centrum
och kan omedelbart börja ägna sig åt tygellösa förlustelser, i vårt
fall först smörrebröd på ett trottoarkafé och sedan Tivoli.
Vad skulle vi nu göra i Köpenhamn? Ja, Sven hade ju sina
önskemål, men dessutom borde vi se på det danska 1600-talet.
Vår rundvandring tog alltså i första hand sikte på Kristian IV och
minnena efter honom. Rosenborg, denna pärla bland lustslott, ett
knippe tegeltorn i den gröna Kongens Have, säger mycket om hans
sinne för såväl idyll som prakt. Vi avnjöt först den livliga
exteriören och vandrade sedan genom salarna, där Sven beundrade in-
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
