Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Bengtsson: »Nu spela skällorna...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bengt Bengtsson
utför dess murar. Fästningens betydelse kulminerade efter
Fredrik II:s och Kristians restaureringar; ja, så sent som 1678
belägrades den — för tolfte gången. När man stod uppe på tornet »Mors
mössa» och såg ut över älvgrenen, förstod man något av den
känsla som måste ha gripit försvararna och som otvivelaktigt
styrkt dem, känslan av att vara ett gränsvärn, med fiendelandet
inom skotthåll på andra sidan vattnet.
På natten cyklade vi till Marstrand och under denna vår sista
cykeltur under färden ångrade vi att vi inte gjort fler nattresor.
Svalt och skönt var det, natten var ljus och vi upplevde naturen
väl så bra som på dagen. Utsikterna över vattnen var högst
betagande, den röda norrhimlen gjorde det hela nästan overkligt.
Vi tältade nära Marstrand på en ljungplätt och sov lagom länge
för att ta första färjan över till själva staden. Vi vandrade genom
tomma gator, där endast en och annan sommargäst syntes på väg
ner till hamnen för att embarkera någon av segelbåtarna, som låg
vita och frestande på svaj. Vi gick upp till fästningen. Utsikten
uppifrån murens krön röjde stadens läge på en liten ö och dess goda
hamn, bättre för trehundra år sedan än nu. Sillfisket skapade
Marstrands storhet under medeltiden och fästningen dess
uppblomstring mot 1600-talets slut och 1700-talet. Vi gick runt den
väldiga donjonen och upplevde för första gången under resan en
så att säga äkta fästning, det vill säga en underhållen, icke
»konserverad» fästning. Murarnas höjd var den rätta och vi använde
oss av dem för att i minnet rekonstruera Kristianstad och
Halmstad. Gråstenen här är lätt att ta, därför är murarna helt av sten,
utan gräsvallar, som var vanliga i de skånska och halländska
städerna. Erik Dahlberg hade vi mött under vår färd i många
egenskaper. Här såg vi ett av hans främsta verk som arkitekt.
Vi gick ner till stranden och avnjöt sommarens bästa bad,
fångade krabbor och tävlade i djupdykning. Efter badet åt vi en enkel
lunch på klipporna, jag tände en pipa och såg på havet. Sven låg
utsträckt och solade sig och sade plötsligt: »Hur vore det att
sticka hem?»
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
