Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Näsström: Resa med riksens antikvarier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Näsström
taket lyste lanterniner och vindskupor av färskt virke och av exakt
samma utseende som på Erik Dahlberghs teckning — det kunde
Sigurd Wallin belägga. Vi stod inför en gammal byggnadskropp,
som efter en förödande katastrof skulle börja ett nytt liv under
ovissa tecken, och där vi vandrade i salar och trapphus och mötte
nedrasade stucktak, eldknottrade paneler, kolblänkande
takbjälkar, upprivna golv och tapetflagor, som vajade i korsdraget, kände
vi hur vansklig själva förvngringsoperationen måste vara, vilken
ömtålig uppgift det är att rädda över »genius Ioci» från en gammal
organism in i en helhet av aldrig så tidstrogna rekonstruktioner.
I otrygg avvaktan på att en gång få se operationen genomförd
och de stygga snittsåren läkta riktade vi in vår antikvariska lystnad
på några detaljer, som gör Mälsåker särskilt lockande för svenska
konstforskare, nämligen några postament för solvisare och
blomsterurnor i trädgården samt fyra kolonner i kyrksalen. Martin
Olsson påminde oss om — vad han själv en gång utrönt — att dessa
postament och kolonner ursprungligen huggits för slottskyrkan i
Johan III:s Tre kronor men kasserats därifrån såsom omoderna
redan 1588. Postamentens beslagsornament och kolonnernas
stränga doriska reffling förmedlar nu — vid en stilla Mälarvik —
ett ganska unikt intryck av Vasarnas försvunna kungaborg vid
Norrström.
Vi lämnade Mälsåker med den vemodsstämning man känner
inför ett minnesrikt slott som skall tvingas in i ett nytt och kanske
väsensfrämmande utvecklingsskede, och vi ville avsluta dagens
färd med att titta på ett annat, ännu äldre herremanshus, vars
aktiva roll tycks vara oåterkalleligt slut (såvida det inte blir depå för
kristidsarkivalier!). Vi följde Selaöns södra strand längs
Kolsundet, stävade upp i den grunda Segeröfjärden och såg i det klarnande
aftonljuset Tynnelsö slott lyfta sin mäktiga, fem våningar höga
punkthuskub över strandens yppiga mader och spädgröna vassar.
Svalorna var rusiga av glädje åt att det äntligen lenade lite i luften
och jagade i virvlande flykt runt slottets rosafärgade putsmurar,
som med nätt nöd når upp över de yviga trädkronorna kring detta
döda hus.
Tynnelsö var strängnäsbiskoparnas fasta borg under medeltiden,
här höll Gustaf Vasa ett av sina många sommarhov i det
kringflyttande naturahushållets tecken och här byggde och pyntade hertig
Karl av Södermanland. Men sedan lämnades slottet i stort sett öde
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
