Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Stockholm—Piteå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Attorps
Sundsvall. Det gäller, bildligt talat, om den norrländska staden i
allmänhet att den börjar högt uppe i sin älvdal. Men Sundsvall når
vidast. Inom ett väldigt norrländskt skogsområde kan det sägas att
alla vattenvägar leder till Sundsvall.
Så var vi klara att ge oss av. Vi körde norrut och dr Arvid
Enqvist, arkeolog men nästan lika hemmastadd i det nya Medelpad
som i det gamla, pekade och nämnde de stora namnen: Skönvik,
Ostrand, Vivstavarv, Fagervik, Söråker och många andra. Det är
breda, asfalterade vägar, här och var ännu gammal kåkbebyggelse,
fabriksskorstenar, syratorn, lyftkranar, luftbanor, timmer. Vi for
förbi tjärnen som låg i Indalsälvens ursprungliga fåra. Vi hann med
en avstickare till Lögdö bruk från 1600-talet, ett av de många
järnbruk som anlades häruppe för den rikliga bränsletillgångens skull
— malm fanns ju inte. Nu var ån igengrundad och hyttan skulle ha
varit ett utmärkt motiv för en 1800-talsmålare som målade
romantiska ruiner. Så svängde vi tillbaka mot Indalsälven.
Ja det var en älv att fara upp efter, det är det minsta man kan
säga. Det låg grådis i luften som ibland kom ner som duggregn, och
naturligtvis småsvor man över det, men kanske med orätt. För det
dramatiska i landskapet kom fram med oerhörd kraft.
Landsvägen gick högt på norra sidan, som har mest med solsken och
därför också bygd, och på andra sidan sköt de mörkt skogklädda
bergen upp från vattnet. Kanske steg de tre hundra meter över älven
som tycktes fylla hela den trånga dalbottnen. Det var ett landskap
av spänningsfyllda motsatser: lugnt i bergens höjdlinjer, som flöt
iväg framför oss, men vilt i bergsidornas ibland nästan tvärbranta
fall mot älven, igenstängt men med en obruten luftighet i dalens
långsträckta vindlande skål. Ofta låg gårdarna uppe vid
skogsbrynet där ödemark — eller så gott som ödemark — tog vid.
Tvärraviner korsade vägen och gjorde det backigt för fotgängaren och
turisten och arbetsamt för bonden. Vi for förbi Indal, dit det redan
på vikingatiden kommit pengar från England, Liden, där
Vild-Hussen ligger begraven, och så rastade vi i Järkvitsle. Bergen på
andra sidan steg högt, fyrahundra meter över vattnet. Bortåt Sillre
på vår sida lyste gröna ängar och gula sädesåkrar. Åt
jämtlandshållet reste sig ås bakom ås. Nere på älven gled timmerstockarna.
Så fortsatte vi. Vi hade förut farit förbi Sillre kraftverk, och nu
for vi förbi Stadsforsens. När Indalsälven är fullständigt utbyggd,
kommer den att ligga som en sorts lång sjö och såtillvida kommer
den gamla ordningen från strax efter istiden att vara återställd.
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
