Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Stockholm—Piteå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Attorps
dalbotten med gårdar och åkrar, ett berg bortom och bortom detta
ett nytt.
Senare på dagen for vi ut till Norrfällsvikens fiskeläge. Från
bilturen kommer jag bäst ihåg den ensamma gården som låg vid sin
insjö under det väldiga, kala Omneberget. Längre fram körde vi
genom Hamnslottens by. Här bor fiskarbönderna om vintern,
under sommaren och hösten bor de nere i Norrfällsviken. Det var
bara någon kilometer dit. Nedanför det gamla kapellet — solitt
1600-tal i trä — stod torkställningar för strömmingsskötarna som tätt
ställda fotbollsmål. Husen låg alla med gaveln mot gatan, och i
flera fönster såg man den ganska förbluffande synen av ett dussin
välfyllda brännvinsbuteljer. Men det var inte brännvin, det var
blåbärsvin. Marken sluttade så starkt nedåt stranden att man hade
etiketterna med renat och kron i knähöjd. Nedanför boningshusen
låg sjöbodarna, vackra som det ändamålsenliga brukar vara, med
laxhåvar och röda flöten. Mellan den tätt slutna raden av
boningshus och den tätt slutna raden av sjöbodar gick en annan gata:
planritningen var säkert 1600-tal eller äldre, och man kunde endast
beundra dess stilfullhet. Längre utåt viken kom havssjön in med tungt
evighetsbrus. Vi hann med en tur upp till berget: små blockhav,
ljung som blommade i skrevorna, barrhal stig och låga tallar, rymd,
sjöfågelskrik och fuktig vind, Ulvöarna långt borta i diset. När vi
körde tillbaka var det tänt i gården under Omneberget.
På vägen till Örnsköldsvik stannade vi mellan ett par bussar och
klättrade uppför Skuleberget så högt upp vi hann. (Man får
nästan säga klättra: det är brant.) Vi skulle vara utanför det
nordsvenska höglandet om några timmar, och då kunde vi lika gärna
säga tack och adjö här, på denna lämpliga plats. Vi satt strax
nedanför den berömda grottan, där det en gång bodde
stenåldersmänniskor; då gick sjön hit upp. Nu hade den sjunkit ett par hundra
meter. För mellansvensken är det något oförlikneligt med denna
kuststräcka där högland och hav möts. Från vår luftiga utkikspunkt
var det väl inte mer än en dryg kilometer ned till vattnet. Vädret
hade äntligen klarnat och Bottenviken låg solblå; berg steg och
dalar sjönk i lugn rytm och samma milda ljus, och på vår
södervända bergssida ångade det av fuktig värme och glittrade i de
lövverk av mångahanda slag som lenade upp barrskogen. Det var
september, men de höglänta stränderna bullade ut sig som i juli.
Man tänkte på tiden före den stora klimatförsämringen: druvor
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
