Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Stockholm—Piteå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholm — Piteå
»med ära, skyldighet och vilja», ord som umeåbon på besök i
Stockholm kan läsa på Döbelns grav uppe vid Johannes.
Det glada och kulturpräglade Umeå tycktes mig vara den sista
av dessa norrländska kuststäder som så att säga är vänd mot söder.
Skellefteå verkade strävare, mer nordligt avsides, mer
nvbyggar-ort, hur gammal odlingen här än må vara. Det lite ruffigt förfallna
blandades med det hypermoderna. De småstadsaktiga inslagen
i stadsbilden gav mer intryck av något eftersatt än av det soliga
och vänliga som ofta utmärker småstäder — och kommer mången
turist att dra den tvivelaktiga slutsatsen att i en idyllisk
omgivning lever man ett idylliskt liv. Men samtidigt tror jag att det här
håller på att utvecklas något av den anda som man tydligast möter
i Kiruna: känslan att endast det bästa är gott nog. När den moderna
kulturen—den som kommer med en annan syn än den gamla
bondekonservatismens — når upp mot polcirkeln, tycks den alstra den
instinktiva uppfattningen att i denna karga miljö är det överflödiga,
det ytligt sett överflödiga, det nödvändigaste. Jag hörde nyligen en
affärsman söderifrån med vidsträckt erfarenhet av den svenska
landsbygden förklara att ju längre norrut man kommer desto
modernare och prydligare blir affärerna; de mest efterblivna ansåg
han finnas i Skåne. I Paris kan man vara lite lortig och ändå vara
en kulturbärare; det kan man inte i Lappmarken. I Stockholm kan
man ha en så försummad park som Kungsträdgården. Det kan man
inte i norrlandsstäderna, och man har det heller inte.
Blomsteranläggningarna vid det fina läroverket i Skellefteå var vackrare än
några motsvarande jag sett på annat håll i Sverige. Har man inte i
övre Norrland börjat få en stimulerande kulturell tävlingslust
gentemot det övriga Sverige, inte alldeles olik den lust att tävla med
rikssvenskar och finlandssvenskar som kommit finnarna i Finland
att ta sådana krafttag? Säkert har också det ständiga tillflödet
söderifrån av lärare, ingenjörer, tjänstemän och andra inneburit en
kraftig förstärkning av de egna kulturfrämjande krafterna, som sedan
gammalt betytt så mycket också för landet i dess helhet.
Vi var ute vid Rönnskär, såg kopparen rinna och fick lyfta på
guldtackorna. Anläggningarna var väldiga som anläggningarna
nere i Sundsvallstrakten. Men det jag mest fäste mig vid var att
guldtackorna skickas av som vanliga postpaket, mot fem kronor
eller kanske var det tre och femtio i försäkringsavgift. På Sicilien
är det väl så gott som regel att även en måttlig värdetransport
kostar livet för ett tiotal gendarmer och åtminstone ett par banditer.
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
