Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Collinder: Försök i fjällkanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Försök i fjällkanten
täckt, glest skuggat av björkträd och tall. Portarna till fjällen reser
sig långsamt högre, småningom allt närmare bortom de eldbruna
björkskogskullarna; och vi landade i höstmörkret vid
Nikkaluok-tas låga strand till en sen middag av mandelpotatis och lättrökt
ungren. Det var lördagskväll.
Söndagsmorgonen vid fyrasnåret tändes elden av utsedd
eld-vakt för att få varmt i jordkåtan till frukost och vatten till kaffe och
disk. Det är behagligt att ligga och höra elden puttra i spisen, att se
den kasta sitt vandrande skimmer i mörkret medan alla sover.
Dagern kröp in genom fönstren; vid bäcken var ett bra bad där man
fick hänga i grenarna för att inte flyta bort, och vid åttatiden följde
vi skogsvägen efter bäckdalen, blöt och halkig i småregnet, när
femtimmarsmarschen började in mot fjälldalen.
Låglandet, eller rättare högslätten, går in på båda sidor från den
långsmala sjön och omfamnar Kebnekaises stora fjällmassiv, med
Vistasdalen, skön och mångbeprisad, åt nordväst, och Kalixälvens
smalnande huvuddal rakt mot väster, där vi gick stigen fram. Ett
par mil i söder bortom fjällåsarna hade vi Kaitumälven och ännu
längre i söder Stora Sjöfallets breda vattudal, som tränger in djupt
i fjällkedjan nästan till de blå norska fjordarna. Vår dalgång blev
trängre och trängre. Vi rastade i kåtan, där den ryske enstöringen
Bogdanov för ett halvsekel sedan byggt sig en tillflykt mellan sjön
och fjället, på en södersluttning av ovanligt behag.
Fjällen tränger närmare för var halvmil; till höger om bäcken
där vi går reser sig en vägg allt högre och brantare; och under dess
lä är en urskog, nästan ogenomtränglig, en snårig sänka vattnad av
fukten från det mörka och tvärbranta fjället, vars topp fångat
regnmolnen och vars fot gett fuktigheten åt floran som frodats i den
djupa lövmyllan. Det måste vara en skön mark för renhjordarna
när de vandrar ner från kalfjället i september—oktober, eller i maj,
när de går uppåt på vårmarken. — Nu blir det mörkt under träden
där vi traskar i blötmarken under fjällbranten. Dalen tränger ihop
sig och stigen blir alltmer kullig. När man kommer runt det höga
klipphörnet, har man Kebnekaise framför sig, gråa toppar i
septemberdiset. Det genomvåta väglaget börjar bli tröttsamt. Till slut,
på en lång grön sluttning, ser man ett hus på en bergknöl. På
avstånd i denna jättedal ser det leksaksaktigt ut. Det är Kebnekaise
turiststation, som lovat ta emot oss som sina sista gäster för året.
An är det en god bit kvar. Det kommer ett bullrande flöde till
Kalixälven från höger; vi följer det mot norr, där Tarfalajokk
341
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
