Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Erik Lundberg: Vallfärd till 1200-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vallfärd till 1200-talet
Dessa båda kyrkorum är fransk gotik, direkt importerad till vårt
land. Franska mästare har projekterat, delvis också lett
byggnadsarbetena. Den gotiska arkitekturen har emellertid inte på något sätt
spelat en roll jämförlig med den höviska stilens figurskulptur eller
dess måleri. Den har legat mycket ogynnsamt till för nordiska
sinnen. Endast genom det mest målmedvetna arbete från biskopars och
domkapitels sida har det kunnat bliva möjligt att inte endast
inför-skriva ritningar från Frankrike utan även genomföra byggena i
huvudsaklig överensstämmelse med planerna.
Valven i Skara sidoskepp (mittskeppsvalven och hela koret
tillhör Helgo Zettervalls 1800-talsrestaurering) har en egenartad
uppsyn. De är kupiga och de företer »nervkoncentrationer» — alldeles
som ett lönnblad visar nerver och utfyllande ytvävnad.
Triangelfälten (valvkapporna) mellan valvens nerver kupar sig, nästan som
om de droge sig undan i sina mittlar. Nervbågarna tycks i stället
rycka fram, energiskt spännande över och omkring sitt stycke av
rummet. Ett visst växelspel gör sig gällande mellan »omsluta» och
»draga sig undan», ungefär som när en hand gör sig beredd att
gripa tag i något men inte med ens kan göra det, utan får avvakta.
Just denna liksom fjädrande, elastiskt labila verkan
kännetecknar all verklig gotik. Men den återfinnes även i sådan arkitektur
som, utan att vara gotisk i egentlig mening, dock rönt intryck av
just detta elastiskt spänstiga, såsom till exempel Visby domkyrkas
kor. Detta fjädrande elastiska finns också i pelarstammarna som än
buktar ut sin stenvolym, än liksom samlar ihop den. Så blir det en
verkan av att hela byggnaden tänjer och häver sig, som om
stenmassorna inte finge unna sig något lugn, ständigt måste stå på
spänn, eggade att växa uppåt, tänjande och hävande sig.
Man får rent av föreställningen att form och materia är två
antagonister: materian vill fylla ut och tynga, formen vill samla, tvinga,
egga.
Den höviska tidsåldern mynnar ut i gotiken. Egentligen ter sig
det höviska idealet i sig självt ganska världsligt, ter sig som en
behärskning för behärskningens egen skull, för den ädla stilens
skull. Men i gotiken spänns detta västerländska ideal samman med
en art av kristen idériktning, vilken med entusiasmerande
gripenhet söker länka Västerlandet in i sina banor. Hos oss blir det bara
i byggnadskonsten som gotiken på allvar gör sig gällande — och
där blott i några stora importbyggen. Eljest är det 1200-talets
allmänt höviska levnadsstil som vunnit förståelse.
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
