Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Birgitta Ahlberg: Folkungabygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Birgitta Ahlberg:
FOLKUNGABYGD
Vättern går till storms mot Visingsö. Det står ett vitt skumband
längs hela bukten väster om den udde, där Näs borgruin skjuter
fram mot den öppna vattenvidden, som rullar sina vågor i jämn,
tung rytm över mer än hundra meters djup. Men under
strandbranten blommar vildtörnet lika idylliskt som om det växte i en hages
skyddade vrå, och lärkkören över fälten är som ett solregn.
Balanserande på branten nå vi borgruinen, som till en början
mest intresserar oss i egenskap av vindskydd. Men länge dröjer det
inte förrän vi tagit oss ut på vad som förr var borggård men nu
bara ser ut som en smal klippkant mellan den torvtäckta
ringmuren och den brusande sjön. En bränning fräser in över
stenhoparna, som under tidernas lopp rivits ned och översvämmats,
dunkar mot klippan, sprutar skum och försvinner, följd av nästa
— och nästa — och nästa . . . Fascinerad stirrar man ned i det
grön-klara vattnet och undrar hur mycket av den forna borggården som
kan ligga där, spekulerar över om också stenarna i en ringmur
finns i raset, som den outtröttliga sjön »tvättat» bort. Hur såg
överhuvudtaget den borg ut, som på 1200-talet kallades »ett väldigt
slott, där konungen förvarar sina dyrbarheter och vars styrka är
det han mest litar på i hela riket»? Nu finns här bara ett brustet
skal med färg som rostigt järn.
Men något kan också det nakna skalet berätta, och med hjälp av
kunskap och fantasi se vi snart en annan syn. En ringmur
innesluter borggården, och åt landsidan står en ektimrad loftbyggnad
med svalgång mellan ett runt och ett fyrsidig! torn, det runda ett
»håltorn» med källare, tillgänglig bara genom en lucka i golvet.
Hur väl förstår man inte krönikornas knappa notiser om de
kungar, som på 1200-talet ljöto sotdöden: om alla utom Erik läspe
och halte berättas det att de dogo på Visingsö. Inom denna fasta
borg på den isolerade ön, som hade så goda försörjningsmöjligheter,
kunde de ju dö i fred. Erik Knutsson kom hit 1216, den unge
Johan Sverkersson 1222, och för båda gick färden snart till familje-
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
