Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Birgitta Ahlberg: Folkungabygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Birgitta Ahlberg
Ett grönt gärde med sparsamma stensättningar är nu allt som
påminner om systrakonventet. En god del av byggnadsstenen lär
ligga i Vadstena slott, och vad som återstår ger oss ingen
föreställning om hur här såg ut, då Magnus Ladulås år 1282 bevistade
konventets invigning. Petrus var också med den gången, trots att
han redan var förflyttad till Visby — en dominikanmunk fick
aldrig växa fast på en ort — och råkade väl då för sista gången
Ingrid Elofsdotter. Under hans skänningeår på 1270-talet hade
den lilla krets av kvinnor, som samlats omkring denna fromma
dam av förnäm östgötaätt, hört till hans bästa vänner, och i brev
till Kristina skildrade han deras liv av bön och späkningar.
Nu är det bara lärkor som sjunga mässa vid Sankta Ingrids
kloster, och nere vid Skenaån härskar idyllen. En barnflock matar
ankor och änder och en ensam svan, en kelen kisse stryker sig
emot mina ben, då jag passerar Järnbrogatan, en gumma knypplar
spetsar innanför ett blomprytt fönster och en annan går in genom
sin grind med en stor kakask (man skulle vilja vara med om
eftermiddagskaffet). Lika stilla var det troligen även förr i vardagslag
mellan Järnbron och torget, trots att marknadsplatsen låg just här.
Men under Mormässan och Olofsmässan sjöd livet upp i en
mäktig våg liksom det gör än i dag under »Skänninge marken», den
gamla Olsmässomarknadens arvtagare. Marknadsbodarna
öppnades och guldsmeder, kanngjutare, sadelmakare och andra
yrkesmän bredde ut frestande varor på de nedfällda luckorna, medan de
tyska köpmännen lockade med salt, kläde, kryddor och vin. Från
Värmland och Norge kom folk med torrfisk, från Stålberget med
osmundjärn, från skogsbygderna med pälsverk, från slätten med
smör, talg, hudar, honung och vax. Klövjehästar skriade, boskap
råmade, hundar skällde; skänningebrakteaterna, som präglades
i kung Magnus mynthus i staden, hade sin gång där inte
byteshandel kunde äga rum, öl och vin spredo glädje och sorg, och från
Allhelgonakyrkan — vars grundmurar göms i en trädgård vid
Helgonagatan — brusade kanske en högtidlig, flerstämmig sekvens
ut i sorlet. Men hördes på avstånd en skramla vek menigheten
förfärad åt sidan för att släppa fram ett allmosetiggande hjon från
hospitalet, vars stinkande hudsår ingen vågade röra vid.
Också mellan marknadstiderna kunde det bli livligt ibland,
åtminstone då lekta och lärda stormän samlades till »Skänninge
möte» och »Skänninge samtal» och andra viktiga
sammankomster. Östgötaadeln bör ha varit talrikt tillstädes, då lagman Bengt
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
