Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Birgitta Ahlberg: Folkungabygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Birgitta Ahlberg
norr, Roxen går mörkblå i vinden, det susar i säd och träd. Nere
vid Svartån sticker ett svart streck upp ur en lövdunge: Kaga kyrka
står, liksom Vreta och Alvastra kloster, som ett äreminne över
Sverkerättens insatser för andlig odling och sträng romansk skönhet
i det fjärran landet. I sydöst omkring Stångån skimrar Linköping
rött omkring sitt vita domkyrkotorn. Där härskade biskop Bengt
över sitt domkapitel och sin domkyrka, vilken långsamt
förvandlades från romansk till gotisk katedral, fast han aldrig fick se den
i dess fulla majestät. Mellan domberget och Sankt Lars, den forna
gårdskyrkan till Stångs kungsgård, låg en grå liten stad, i vars
gråbrödrakyrka ljusen en natt under likfärden tändes vid kung
Magnus’ bår. Vägar löpte ut mot Östan- och Västanstång och mot
Svealand i norr och »smålanden» i söder, och
Persmässomarkna-den ute på Kampen var en köpstämma av helt annan
storleksordning än nutidens torghandel omkring Milles’ Folkungabrunn. Allt
detta kan man utläsa ur sparsamma dokument, men spörjer man
efter människoöden, då spörjer man förgäves. Lika undrande
stålman, då man ser ut över slätten med kyrkor och gårdar och
susande säd. Det var de namnlösa och glömda, som byggde staden,
murade kyrkorna, odlade jorden och röjde i vildskog och
ödemark. Släktled efter släktled fyllde sin gärning, lätt eller tung, och
försvann i kyrkogårdarna med sin samlade skatt av krafter och
kunskap, minnen och erfarenheter. Men deras verk står kvar och
prisar mästaren: det hette bygden — och Sverige. Bakom
riksbyggarna och kyrkobyggarna skymtar man dem — i härbonad,
i klosterdräkt, i allmogens vadmal och i frälsets och köpmännens
skinnbrämade kläde. Inga anletsdrag kan man skönja, och ingen
mer än Petrus de Dacia visar oss något av sin själ.
Men axen i aftonens gloria
förgyllas av djupare glöd
och viska en evig historia
om jordens dagliga bröd.
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
