Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholmstraktens geologi. 5
I olikhet mot omgifvande gneiser företer Stockholmsgraniten ingen
skiffrigliet, ntan är alldeles massformig. Dess färg är vanligen rent grå samt
mer eller mindre ljus, stundom också rödlett, i synnerhet utmed sprickor
dälden påverkats af silvatten. Betraktar man bergarten nogare, visar det sig, att
den förnämligast består af tre olika mineral: fältspat, som här bildar hvita,
ogenomskinliga, ofta af plana speglande brottytor begränsade korn ocli som
i ungefär lika mängd tillhör de båda afarterna ortoklas och plagioklas; vidare
kvarts, som är något mera underordnad ocli bildar hvita,, glasiga korn med
oregelbundna brottytor, samt slutligen glimmer, som uppträder mer eller
mindre rikligt såsom små, kors ocli tvärs inströdda, mörkbruna fjäll.
Bergartens skilda mineralkorn äro vanligen ganska jämnstora ocli
ut-emot gränserna mot gneisen, exempelvis inom själfva Stockholms område,
tämligen små, så att bergarten här är fin- eller medelkornig. Längre norr ut,
närmare granitområdets centrala delar, är dess kornighet dock gröfre, hvilket
torde bero därpå, att den smälta massan vid sin midt ej stelnat så fort som
närmare gränserna, hvarför de olika mineralkristallerna i nyssnämnda trakt
hunnit ernå en betydligare storlek.
Åtskilliga andra egeiidomliglieter utmärka dessutom granitområdets
gränstrakter och kunna särskildt inom Stockholm förträffligt iakttagas vid
de talrika sprängningar, som liär blifvit utförda i och för stadens reglering
och andra liknande arbeten.
Sålunda finner man, huru graniten härstädes på en mängd ställen i
sin massa innesluter skarpkantiga brottstycken af samma slags gneiser, som
närmast omgifva granitområdet. De mindre, på sådant sätt inneslutna
gneis-styckena ligga ofta utan ordning om hvarandra ocli hafva tydligen ett längre
eller kortare stycke i den smälta massan förflyttats från sitt ursprungliga läge,
men, särskildt i de större gneispartierna, visar skiffriglieten ofta till sin
riktning en förvånande regelbundenhet, som man länge haft svårt att förklara.
Emellertid förefaller det antagligt, att dessa regelbundet anordnade
gneis-partier i själfva verket icke äro något annat än delar af det fordom
sammanhängande gneistäcke, som en gång öfvertäckt hela granitområdet, men som
sedermera i tidernas längd blifvit förstördt ocli bortfördt, så när som på
nämnda i graniten längst nedskjutande partier.
Man vet nämligen, att smälta eruptivmassor, hvilkas olika
beståndsdelar utkristalliserat på samma sätt som graniterna, måste hafva stelnat
långsamt och på stort djup, hvarför de endast genom ofvanliggande
berglagers förstöring kunnat komma i dagen. Hvad särskildt Stockholmsgraniten
angår, är det i hög grad sannolikt, att de gneiser, som begränsa och täcka
densamma, där dess i våra dagar blottade område går i dagen,
ursprungligen öfvertäckt ock§å hela detta område.
Tydligen hade gneisen redan blifvit en fast bergart, då de rubbningar
och massföi-flyttningar inom jordskorpan inträffade, hvilka hade till följd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
