Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 6 GATUREGLERINGEN.
»Ej må stad byggas i strid mot gällande plan», så lyder
lagstiftarens påbnd till rikets städer, och detta åtföljes af fordringar på breda
esplanader och dylikt samt på 60 och 40 fots gator, hvilket allt kräfver för
sitt genomförande betydliga kostnader. Påbudet förekommer emellertid icke
i en af konung och riksdag stiftad lag utan i städernas byggnadsstadga,
som tillkommit på grund af konungens ekonomiska lagstiftningsrätt, och
är följaktligen maktlöst, när det kommer i strid med rättigheter, som enligt
gällande civil lagstiftning tillförsäkrats dem, hvilkas tomter beröras af
stadsplanen. De i städernas äldre byggnadsordningar innehållna föreskrifter,
med hvilka man förut hjälpte sig för att medla mellan de båda parterna,
hafva blifvit utbytta mot en enkel hänvisning till expropriationsförordningen,
som åter alldeles icke tagit någon hänsyn till hithörande bestämmelser i
byggnadsstadgan eller till de särskilda omständigheter, som måste komma i
betraktande, för att tomtägarnes fördelar ocli olägenheter af regleringarna
skola viel stadsplanernas genomförande blifva rättvist vägda mot hvarandra.
Den tid är länge sedan förbi, då sakerna kunde behandlas patriarkaliskt.
Städerna stå därför, när det gäller att lyda påbudet om stadsplanernas
följande, vid ett problem, hvars lösning är synnerligen vansklig. Den bristande
motsvarigheten mellan den civila och den ekonomiska lagstiftningen i ämnet
liar helt naturligt medfört den påföljd, att till den kungliga fastställelsen å
hvarje stadsplan fogats det villkor, att fastställelsen lämnas under förbehåll,
att enskilds rätt ej förnärmas. Detta innebär i själfva verket, att alla
stadsplaner hänga i luften. Då vid ersättningens bestämmande ingen hänsyn
får tagas till de fördelar, tomtens ägare liar af regleringen, kan nämligen
förvärfvandet tvångsvis i rätt många fall medföra så dryga kostnader, att
kommunen ej ser sig god att komma ut därmed. I sådana fall ligger den
utväg nära till hands, att planen i denna del öfvergifves, om det för öfrigt
låter sig göra med hänsyn till redan å andra delar vidtagna
verkställighets-åtgärder. Det såg en gång ut, som om denna lucka i lagstiftningen skulle
blifva på ett nöjaktigt sätt fylld, men förhoppningen har hittills kommit
på skam.
För Stockholms stad, som af många skäl måste vara angelägen om
den beslutade ocli af regeringsmakten fastställda stadsplanens genomförande
i sina väsentligaste delar, gällde det under sådana omständigheter att
finna en utväg för att rädda planen. Visserligen ägde staden ännu ganska
många ofria tomter, hvilkas frigörande kunde lämnas i ersättning för
fordrade medgifvanden från tomtinnehafvarnes sida; men möjligheten till dylika
öfverenskommelser förelåg icke i de allra flesta fall; och att i alla öfriga
köpa den nödiga gatumarken till det pris, ägaren kunde fordra, eller en
expropriationsnämnd därå satte, utan rätt att taga i betraktande tomtägarens
fördel af regleringen, lät sig icke göra med nödigt tillvaratagande af stadens
finanser. Därför återstod endast att söka ställa så, att staden själf kom i
Stockholm. II. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
