Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311 STOCKHOLMS OMGIFNINGAR.
åter en krans af större öar, Nämdön, Rimmar ön, Möjan m. fi., men längre
tit åt hafvet se vi blott minclre skär, som jämte än mindre klippor — här
kallade »kobbar», »hällor» och »haror» — dels äro regellöst strödda öfver
fjärdarnas vatten, dels äro samlade i grupper •— »skärgårdar» i inskränktare
bemärkelse. Ytterst i hafsbandet bryter bränningen på »bådor», »knuffar»
■ocli »gryndor», och liär ocli livar erinra landets yttersta förposter
»Olof Larssons grund», »Per Anders knufven», »Sjölandersbådan» m. fi.
-■om upptäckare, som antagligen haft hvarken glädje eller ära af att deras
namn blifvit på detta sätt förevigade.
Om vi från saltsjösidan vända oss åt trakten närmast väster om
■Stockholm, åt Mälaren, så finna vi där i afseende å fördelningen mellan
vatten ocli land enahanda grunddrag som de förut skildrade. Upplands
fastlandskust sträcker sig i hufvudsak mot nordväst ocli Södermanlands
mot sydväst, tills den förra vid Almarestäket den senare vid Bornliufvud
antager en mera nord-sydlig riktning, ocli utefter båda fortlöpa de
hufvudsakliga farlederna i Mälaren, den norra till Uppsala ocli den södra till
Södertelje. Inskärningarna äro emellertid här hvarken så talrika eller så
skarpt afsatta som på saltsjö sidan; de mest betydande äro på norra
stranden Ulfsundasjön med dess fortsättning Bollstaviken och på den södra
Yårbyviken, som vid Fittja bro står i förbindelse med Albysjön. De öar,
som fylla östra Mälaren, äro mera regelbundet bildade än Saltsjöns. För
dem egendomlig är deras starkt utpräglade längdriktning i nordväst-sydost,
som redan i detta arbetes geologiska del blifvit påpekad och förklarad.
Särdeles påfallande är den långsmala sträckningen lios Ekerön och den
därmed landfasta Munsön, som mot öster begränsas af det långa och smala
sund, som bär det betecknande namnet Långtarmen.
Säkert har emellertid Johan Fischerström rätt, då lian i sin
»Beskrifning om Mälaren» (1785) säger: »Antingen man betraktar strändernas olika
beskaffenhet eller fjärdarnas besynnerliga sträckningar eller de många
öar-nas och holmarnas fagra skick, med de många märkvärdigheter som liär
förekomma, så bör medgifvas, att denna insjö knappt lärer äga sin like i
världen.»
* *
Af det sagda framgår tillräckligt, liuru oändligt skiftande fördelningen
mellan vatten och land uppträder inom den del af Stockholms omgifningar,
som vi här föresatt oss att skildra. Yända vi däremot vår uppmärksamhet
från den »horisontala konfigurationen» till den »vertikala», så är förhållandet
ett annat. Stockholmstrakten företer i detta afseende öfverallt enahanda
förhållanden: inga större höjder förekomma ocli icke heller några vida slätter.
Landskapets allmänna karakter är småbergig; det är en öfver hafvet lyft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
