Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7. VASABRON, SEDD FRÅN RIDDARHUSET.
LE PONT DE VASA, VUE PRISE DE LA MAISON DES CHEVALIERS.
WASA BRUCKE, AUSSICHT VON RITTERHAUS. VASA BRIDGE, VIEW FROM HOUSE OF KNIGHTS.
Som man vet döpte folkhumorn med bitter ironi den genialiskt
konstruerade hissen till »Lindmarks uppkomst», då
Brunkebergs-tunneln, samme ingeniörs verk, kallades »Lindmarks undergång»,
hvilket den sorgligt nog äfven blef. Efter ett par sekunder stå
vi på hissbron och blicka ut öfver den djupt under oss liggande
staden. Härliga tafla, hvar finnes din like?
Saltsjön ligger djupblå, en spegel af den mörkblå himmelen,
med långa slingrande oljevägar där båtarne gått fram, och
stränderna teckna sig mörkgröna i det oroliga vågsqvalpet. Nu först
kan man, här från den dominerande höjden, uppfatta och rätt
uppskatta »den sköna synderskans» hela tjusande skönhet och
den obundna frihet hon har. Ingenting är regelrätt. Gatorna
liksom bryta sig genom taflan, och öfver dem alla resa sig de
skyhöga kyrktornen, mäktiga symboler af det höga väsen de tjena.
Här och der reser sig äfven en jättehög fabriksskorsten ur
labyrinten af hus och bolmar ut sin tjocka rök bland de hvita, lätta
molntapparne. Det är som de slungade ut den stora stadens
andedrägt och hänvisade på dess ständiga, oroligt flåsande lif.
Men låter man blicken glida öfver alla dessa svarta munnar,
ut till oingifningarna, kännes det som en hvila, ty där är lugnt;
stadens buller når inte dit, och den svarta stenkolsröken svärtar
inte grönskan. Der ute är den saftigt grön och bjuder en till
hvila i sin lugna famn.
Ännu en sista blick på den snart domnande staden, på den
idylliska utställningsplatsen med sina underbart blixtrande
kupolkronor och djupt derunder böljande folklif, på den liksom i mjuk
mossa inbäddade Skansen, från hvilken man tycker sig höra
skallmejans landtliga toner — och vi gå framåt den långa
hissbron, hvilken smått gungar under våra fötter. Der till
venster ligger det så freqventerade Mosebacke etablissement,
från hvars terasser främlingen har det tjusande
stockholms-panoramat under sina ögon. Något bakom detta
etablissement ha vi det nyuppförda Vattentornet, afsedt att
åstadkomma så pass tryck på vattenledningsvattnet, att det skall
kunna drifvas upp ända till vindarne i de moderna
»sky-skrapare» till boningshus, som Söder fått så rikligt med
under de senaste åren. Tornet, der det ligger på en vacker
terass, verkar synnerligen storslaget på främlingen, och en
promenad uppför dess hundratals trappsteg till plattformen
högst uppe på krönet, bereder en hvar något i utsigtsväg,
som aldrig skall kunna förgätas.
Så vandra vi öfver Mosebacke torg, förbi den stolt
liggande Södra teatern, hvilken vi tyvärr ej hinna besöka nu,
men hvilken i morgon eller så är väl värd att
rekommendera till besök för alla, hvilka uppskatta nöjet af en glad
teaterqväll och älska se den äkta stockholmska komik, för
hvilken Gustaf Bergström, August Warberg och fru Forneil
äro sådana ypperliga representanter.
Snart äro vi på Götgatan, Söders viktigaste pulsåder och
vända in på den nästan lika trafikerade Hornsgatan.
Just som den evinnerligt skramlande ångspårvagnen
glider oss förbi, snedda vi af och begifva oss nedåt en liten
tvärgata till Mariahissen.
Utan att vara så gigantiskt hög som sin granne,
Kata-rinahissen, imponerar den likväl. Den är arkitektoniskt
vackrare, inbygd i ett palatslikt hus som den är, dessutom
elegantare. Innan vi i alla fall stiga in i hisskorgen, göra
vi en liten afstickare till den ofvan liggande restauranten.
Jag vill dermed alls inte locka mina vänliga deltagare på
denna lilla färd, till några extravaganser, ehuru jag mycket
väl vet, att det är ytterst facila priser på stället, men vi
taga oss t. ex. lite wermuth och vatten. Vår hela diktan
är att från restaurantens fönster njuta af den härliga utsigt,
som nu åt ett annat håll, åt Mälaren, öppnar sig för
betraktaren. Vi ha då framför oss den i äkta gammal stil bebyggda
Riddarholmen, embetenas holme par préférence. Att börja med
ha vi riksdagshuset, hvilket lemnar en mycket knapphändig och
otillfredsställande bostad åt våra bägge riksdagskammare.
Derefter ha vi hofrättens slottsliknande byggnad, f. d. Kungshuset, med
dess begge karakteristiska torn. Så ha vi Auktionsverket, huset
längs bort med den höga stenmuren och den smala trappan upp
till terassen. Det intressantaste på den lilla holmen är dock den
ståtliga Riddarholmskyrkan, Sveriges Pantheon (ill. 19). I den,
skulle man kunna säga, rymmes det mesta af svenska historien.
Här hvila de flesta af Sveriges konungar i sina sarkofager,
skyddade, så långt mensklig förmåga sträcker sig, från förgängelsen,
och öfver deras hufvuden hänga de fanor och standar hvilka
eröfrats under den tid då Sveriges storhet dröp af blod.
De äro gamla och trasiga dessa segertecken, och kanske
bära de fläckar af ungt, oskyldigt blod, men de äro likväl stolta
minnen allesammans, hvilka tala om dödsföraktande mod och
aldrig svikande fosterlandskärlek, och hvem vet om de inte en
dag skola förmå elda nya generationer att gå i de gamles fotspår
när fosterlandet är i fara.
I det s. k. Bernadottska grafkoret (ill. 26) hvila samtliga
kungliga döda af vårt nu regerande konungahus.
Synnerligt mystiskt ter sig emellertid det gamla templet de
dagar då grafhvalfven upplysas. Från det strålande solljuset i
sjelfva kyrkan, hvilket bryter sig i regnbågens alla färger mot
de minnesrika troféerna, kommer man ned i de dystra graf-
8. STOREGATAN.
RUE DE STURE. STURE STRASSE. STURE STREET.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
