Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lasse Lennbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kände han sig som skald. Han var jämförlig med
»skaldekonungen» Ahlstrand och den gamle
studenten Smith i våra dagar. Därför fick han
också vedernamnet »den tokige poeten».
Det enda Lasse Lennbom hade att lefva af
var poesin, och den har i alla tider varit ett
magert bröd, allra helst när den framträdt något
vriden. Den billiga hyran lär en aflägsen
släkting ha betalt för honom, men för öfrigt fick
han lefva såsom fågeln under himlens blå. På
eftermiddagen gick han ut med sin poesirulle
under armen, stannade ofta på gatan, höjde
handen mot himlen och deklamerade en strof
högt, därpå nickade han förnöjd, skrattade och
gick vidare. Allt emellanåt slank han in i någon
handelsbod och bjöd ut sina »skaldestycken»,
hvilka alla handlade om falsk kärlek och lifvets
smärta — aldrig om ljus, lycka och fröjd. Lasse
var smärtans skald — fastän han själf
skrattade däråt. Ibland fick han sälja ett poem
fölen tolfskilling, eller ock fick han beställning på
ett med uppgifvet ämne, hvilket han ordentligt
effektuerade dagen därpå. Hans bästa kunder
voro emellertid de gamle borgarne och
handtverksmästarne på Söder, när de väl på
aftonkvisten slagit sig i ro vid toddyn på källaren.
När då Lasse Lennbom kom, blef han vänligt
och gladt emottagen, han ombads att deklamera
sina verser, hvarvid de mest sorg- och
tårbemängda framkallade stormande skrattsalvor.
Men då blef Lasse ledsen och satte själf till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
