Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - UR DAGBOKEN - Från mitt kaféfönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anar det ej — det får framtiden säga. Därinne
i kyrkan brusar orgeln, bröllopsmarschen ur
Midsommarnattsdrömmen sänder ut sina glada
toner, vigseln är förbi och den glänsande
skaran beger sig till bröllopsmiddagen för att sedan
vid tåget säga farväl åt de nygifta, hvilka ila
mot södern på sin weddingtrip. Och så är
skådespelet slut och blott sista akten eller
epilogen till det lilla lifsdramat återstår.
Klockorna klinga så doft, en mjuk, doftande
matta af hackadt granris ligger utbredd från
kyrkan ända till gatan. Äfven nu äro
skådelystna samlade för att åse den »sista sortien»,
och alltjämt ringa klockorna sina klagande ljud.
Sakta nalkas det långa tåget med likvagnen i
spetsen. Den blomsterhöljda kistan bäres in
och sättes på katafalken. I koret placera sig
de sörjande och öfriga begrafningsgäster,
kyrkan fylles och orgeln brusar. Presten talar —
om hvad? Kanske smickrar han och kanhända
mycket skulle kunna korrigeras — men det hela
utmynnar säkert i att den trötte fått hvila efter
lifvets kamp och nu gått till den värld, där
ingen oro är — och så är saken all.
Så föres kistan ut till den stora staden
där bortom Norrtull, som ständigt växer och
växer, och där det stundligen är inflyttning af
nya innevånare, och där det råder stillhet och
blommor dofta och fåglarna kvittra öfver grafvar
och kors.
Ja, så där kan man se en flik af det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
