Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„Du jägare god, skynda på, skynda på!
Guld och grön skog det skall du få,
Kom, kom!“
Alexander satte sig på en sten och stödde sitt tunga hufvud
mot handen, medan hans innersta brann af längtande begär. Han
stirrade på klippan, om den icke ville öppna sig, och till strömmens
vågor hviskade han:
„Jag kommer, jag kommer, du bergdrottning fin,
Låt mig skåda ditt guld och smaragd och rubin!“
Då var det som om en ridå hade blifvit bortdragen bakom
floden, der denne i en båge störtade från ett högre klippstycke till
ett lägre, och genom vattnet såg den förvånade jägaren, såsom genom
ett klart glas, in i en präktigt upplyst grotta. Skenet af tusende
ljus trängde ur fjället, der det så länge varit inneslutet, liksom
gnistorna i flintan, och brötos af de flyende böljorna i många färger,
så att vattenfallet liknade en skiftande regnbåge. Men ur skogen
kom på svarta, frustande hästar en skara hvitklädda jungfrur med
jagtspjut i händerna och långa slöjor och på hvarjes panna lyste
en ädelsten, ett herrligt smycke. De samlade sig utanför grottan.
Alexander såg, att de närmade sig det ställe, der han satt, och
han såg bergdrottningen rida i spetsen för dem. Omkring sina
mörka lockar bar hon ett diadem af blå juveler och kring hennes
bröst och lif slöt sig en klädning af besynnerligt tyg, liknande
slipad kristall. Hennes anletsdrag voro rena och ädla, men hon
Yar blek och hade en sträng, allvarsam uppsyn. Då hon med sitt
sällskap kommit fram till Alexander, ryste det i honom, som om
han genomilats af kall luft. Han kände huru blodet strömmade
bort från hans kinder och att han blef blek liksom drottningen.
Hon log emot honom, men hennes leende var kyligt, som solen
en vinterdag, och hon talade så doft, att det lät som från
strömdraget af en underjordisk elf. »Unga, vackra jägare,“ sade
hon, „kom och följ mig ned i berget till min guldskog. Allt är
i ordning till vår bröllopsfest och brudtärnorna vänta med strålande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
