Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han ville nu återvända till salarne i berget af längtan efter
den sköna drottningen; men inga fotspår i den hårda marken,
ingen gångstig kunde leda honom. Länge vandrade han på vinst
och förlust och ofta tröttnade han och somnade och hade drömmar,
hvilka för hvarje gång allt lidigare framhöllo för honom bilder ur
hans jordlif, dit han också snart äfven vaken började längta ur
denna ensamhet midt ibland så många skatter.
Emellertid ropade han på bergdrottningen, men hon lät icke
höra af sig. Ur hans oroliga hjerta började Marias bild uppstiga
liksom manen ur det stormiga hafvet och en dag, vid han satte sig
under ett träd med tankarna på sin stackars hustru, fylldes hans
ögon med tårar.
Han hade icke gråtit på mycket länge och hvar perlorna
föllo, der knoppades det och grönskades på klippgrunden, ty kärleken
frambringar sommar och blommor hvar den finnes. Då repade
Alexander nytt mod och fortsatte sin skogsvandring; • träden
glesnade sa småningom och ju längre han kom desto grönare blef
det. Ändtligen såg han till och med himmelen hvälfva sig blå
öfver honom, han inandades vällukt af blomstern och hörde
skogsfoglar qvittra och sjunga. När han nu blef trött och lade
sig till sömns under ett lummigt träd på en frisk gräsmatta, hade
han en annan dröm. Han tyckte bergdrottningen komma emot
honom ur skogen. Hon var denna gång klädd dyrbarare än någonsin
och hennes bleka kinder färgades af en rodnad, som likväl
blott var återskenet af de rubiner, hvilka smyckade hennes lockar.
„Du har ropat mig;“ sade hon, „kom nu min brudgum, månan
har tändt sin fakla och våra hästar vänta. Du skall rida med mig
fjerran under hafvet till de klara länder, der solen aldrig går ned.
Skynda dig och följ mig!“ — Han hörde på afstånd tärnornas
klingande sång och huru hästarna otåligt stampade mot klippan.
Men han vände sig bort, sägande: „Nej, drottning, dina kinder
äro bleka och ditt hjerta är kallt, jag vill icke vara din! Behåll
ditt guld och din ensamhet och gif mig tillbaka till jorden!“ I
detsamma försvann bergdrottningen liksom nattens sista skymning,
purpurstänkt af morgonrodnaden. Natten hade också farit och
Alexander vaknade vid att morgonsolen kastade vänliga strålar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
