Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
— Hvad är det vardt att friska upp minnet
af dessa barnsligheter? frågade han.
— Minnet är ju vår dyrbaraste egendom, —
den kan ingen taga ifrån oss. — Kommer ni inte
ihåg den dag, då ni först kom dit med er far?
Den mins jag’ mycket väl. Jag satt högst upp i
ett hölass — det var just ett passande nöje
fölen brunnsgäst att åka i liö — men inte brydde
jag mig det ringaste om, hur de andra sågo på
mig och drogo på munnen — bara jag hade roligt,
så var jag nöjd.
— Det var mycket förståndigt tänkt.
— Och roligt var det också. Jag höll lille
Pelle i knäet, och han var utom sig af glädje. —
Och hvad jag skämdes, när lasset välte, och jag
måste krypa fram ur höet, blossande af värme och
af skam — —
— Ni hade strån i håret som en krans.
— Vissnad, ja. Och lille Pelle höll på att
aldrig komma fram.
— Hvar är Pelle nu? sporde Bruno likgiltigt,
i det han knackade askan af sin cigarr.
Siri såg upp mot stjernorna.
— Der uppe.
Bruno teg. Månstrålen glittrade, och
bergskedjan var höljcl i ogenomträngligt mörker liksom
förr. Vågorna plaskade entonigt med ett klagande,
tröstlöst ljud mot stenarne på stranden.
— Det var sista gången, jag åkte i hö,
fortfor Siri en stund derefter.
— Ja, sedan fick ni annat att göra.
— Ja visst, ni gaf mig ju edra visor och
kompositioner. De voro svåra att lära — och ännu
svårare att glömma, tillade hon i tankarne.
— Det var inte det, jag menade. Ni var ju
ständigt bortbjudeii. *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
