Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Om stjerntyderi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
II.
Om stjerntyderi.
O, vantros mörker, svarta natt,
Som höljer jordens rund!
Förgäfves solar strö sin skatt
I stjernklar midnattstund!
Platen.
1.
Försänkta i nattens tystnad utbreda sig Sinears vida slätter.
Till och med den väldigt brusande Eufrat, som sedan
årtusenden framrullar sina tröga vågor genom dessa ängder, företer i
sin eviga enformighet en bild af hvilan.
Som en kristallkupa, så klar och ren, hvälfver sig den
stjernströdda himmelen i ett omätligt hvalf öfver jättestaden Babylon.
Dess söner och döttrar famnas redan af midnattstimmens
slummer. Men of ver staden reser sig med majestätiskt allvar Belus’ torn
- denna jättebyggnad, hvars spets når nästan upp till
himmelen. Det är nattens förtrogne, för hvilken hon uppenbarar
sina djupaste hemligheter: de dödliges öden och statens
framtida väl eller ve. När allt hvilar ljuft i sömnens armar, vaka
här Belus’ prester på svindlande höjd för att gifva akt på de
tindrande stjernornas tysta gång och utforska gudarnes rådslag;
här är den plats, vid hvilken mensklighetens första drömlika
minne knyter sig: Babylon är historiens Betlileliem.
När menniskoanden kom till medvetande af sig sjelf, var
den första känsla, som med makt trängde sig på honom, känslan
af menniskans beroende af naturen. Genom tusen olösliga band
såg sig menniskan fjättrad vid de yttre företeelserna och aldrig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
