Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Kan månen under tidernas lopp sammanstöta med jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KA.N MÅNEN SAMMANSTÖTA MED JORDEN. 117
detta värde för närvarande stadt i aftagande, d. v. s. i hvarje
århundrade skall jorden vid sin största närhet intill solen vara
längre aflägsen från henne än i det näst föregående. Af denna
orsak måste äfven solens starkaste inflytande på månen varda
svagare med hvarje århundrade1 eller med andra ord: månens
afstånd från jorden varder allt mindre.
Hvad skall således slutet blifva? För att här komma till
ett omdöme måste man först få konstateradt, i hvilken grad
afståndet från perihelium växer. Resultatet visade 540 fot för
hvar dag, deraf kunde man nu finna, i hvilken grad solens
verkan på månen minskas. I solens och jordens strid om
månen blir dennes sträfvan att närma sig jorden förminskad af
solen med Vass-del af denna sträfvan, d. v. s. dess attraktion
af jorden.
Den berömde astronomen Hansen i Götha fann nu, att de
äldsta kaldeiska förmörkelserna, sedan hvilka månen fullbordat
30,000 omlopp, stämma blott i det fall, att vår drabants
omloppshastighet var 12 bågsekunder mindre i första, 12" X 4
i andra 12" X 9 i tredje o. s. v. århundradet före epoken
1800 af vår tidräkning. Detta skulle tyda på ett närmande
af 1800 fot sedan de babyloniska observationerna.
Men såvidt detta närmande hänföres blott till jordbanans
aftagande excentricitet, d. v. s. tilltagandet af jordens afstånd
1 Någon, som redan vet att plaiietbanornas stora diametrar förblifva
oföränderliga under alla tider, kunde härvid komma på den tanken, att,
i ändamål att uppvisa jordbanans förändringar, konstruera flera ellipser
med lika stor axel men af olika excentricitet. Han skulle dervid finna att
mot en större närhet till solen äfven svarar ett större afstånd, hvadan
genom kompensation denna svängning synes ut jemna sig i dess inverkan
på månens bana på sådant sätt, att den sistnämnda i medeltal förblir
oföränderlig. Men här bedja vi få fästa uppmärksamheten på den i
naturen ofta förekommande omständigheten, att pendelartade svängningar, när
de öka sig i en riktning, aldrig fullständigt kompensera sin storlek i den
andra; d. v. s. att af tagandet ej förmår hålla jemna steg ined tilltagandet
och att sålunda genom hopande af ensidigt öfverblifvande rester sjelfva
medelvärdet flyttar sig i den respektiva riktningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
