Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Månskenssvärmeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
128 .MÅNSKENSSVÄRMERI.
I Europa vet medeltiden att berätta om en man, som bä?
en knippa ved. Det första omnämnandet häraf finna vi i 12
århundradet hos Alexander Nekam, Richard Lejonhjertas
di-broder; äfven Shakespeare anspelar härpå i
»Midsommarnattsdrömmen» och i »Stormen». Ur de tyska sagorna om månen
anför J. P. Hebel i sina alemanniska dikter följande: »Dieter
var en elak .sälle, som ej lade sig synnerligen vinn oni att
bedja och lika litet om att arbeta, men desto mer om att
dricka. För att få penningar dertill, stal han ute och inne,
hvad han kunde komma öfver. En söndag stod han upp
före dagningen och gick med yxan till grannsocknens skog,
der han högg ned unga boktelningar att användas till ärtspröt.
Då susar något framför honom. »Nu Dieter!» heter det
»måste du gå en annan väg, följ mig!» Och sedan den tiden såg
man honom aldrig mer på jorden, men i månen står han i
småskogen och ensamheten, blåser i händerna, hugger af små
bokar och lägger dem i knippor. Der måste han arbeta, der
är det slut på s virandet, han är en straffad man.
Vetenskapen hade emellertid icke så lätt att förklara
saken som sagan.
Af de underbara upptäckterna medels spektralanalyseii
hafva vi inhemtat, att alla himlakropparne innehålla
beståndsdelar, analoga med dem, hvilka befinna sig på vår jord, och
vi kunna med skäl deraf sluta, att verldarne öfver hufvud äro
bildade af väsentligen samma ämnen. Genom tyngdkraftens
studium har man utforskat himlakropparnes rörelselag. För
detta stora framsteg har inan matematiken att tacka och man
är nu under vidare framåtskridande i stånd att efter Kants
och Laplaces teori förklara, huru under rotationens inflytande
äfven vårt solsystem uppstod af ett urtöcken af sådane
ämnen, äfven om man än icke kan förklara, hvilken impuls det
var, som satte detta urtöcken i rotation. Låt oss gå ännu ett
steg längre. Solen sjelf, hvilken vi känna såsom en med
bländande ljus lysande stjerna, befinner sig, enligt hvad
grundliga forskningar gifva vid handen, till största delen ännu i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
