Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Långfredagen år 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liksom den koketta grefvinnan skulle lägga dem på toalettbordet.
Hvad vi hemta ur dem lemnar långt varaktigare tillfredsställelse:
det är kännedomen om folkens diktan och tänkande,
det är kulturhistorien.
Från de första råa framställningarne af gudarne genom i
kors lagda trästammar, en form som skall antyda de utbredda
armarne, och i hvilken vi på den numidiska votivstenen i
asiatiska museet i London äfven varseblifva guden Baal, ända
till den med utbredda armar bedjande Moses, och allt ifrån
Moses till den grupp, hvilken stod omkring Kristi kors, rada
sig folkens idéer och idéaler vid en oafbruten tråd. Och när
vi göra anknytning vid denna si.sta grupp, så låta äfven vi
leda oss af en känsla och pietet, hvars tillfredsställelse i alla
tider måste räknas till mensklighetens heligaste ideal; det är
pieteten för historisk sanning.
»Och från sjette timmen vardt ett mörker i hela landet
allt intill nionde timmen och förlåten i templet remnade i två
stycken från ofvan och ned igenom.»
På denna af tre bibliska skriftställare med lika lydande
ord meddelade företeelse följde efter den första Jordbäfningen
ytterligare en jemte öppnandet af grafvarne, ur hvilka de döde
uppstodo. Naturiakttagelser följa sedan äldsta tider mellan
historiens rader, vare sig nu denna omfattar hela folks
gerningar, enskilda orters öden eller berömde mäns lif. Äfven
om den drägt, i hvilken de klädas, synas oss främmande, så
är det dock efter omhöljets aflägsnande alltid endast kända
gestalter, som träda inför våra ögon. Naturen känner inga
moder, den arbetar med samma krafter, enligt samma oföränderliga
lagar. Berättar oss krönikören om eldlansar, som
korsade sig på den i norr blodröda himmelen, så veta vi i
dag, i hvilket kapitel af meteorologien denna företeelse återfinnes.
Grät himmelen en gång under Laurentiusnatten
eldtårar – så förklarar oss stjernkunskapen genast fenomenets
natur, tillika med de krafter, som ledde denna ström från verldsrymden
ned på den lilla jorden. Och när den lärde munken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
