Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I §22.
Från Stockholm.
—v* ■ ■«—— ■ ><
Thorsdagen ti. 10 Jamsarii.
Skämt nch allvar öfver det löjliga och det
gemena uti en viss Bilaga, nyligen införd i
Allmänna Journalen,
(Slut fr. N:o 73.5
O
^-rch vid denna blotta varning, denne alldeles
etiirimpade reflexion, är Ni fardig att Utropa ert:
v o i 1 k qtic! iju’n n, qui me connait! En tid—
hingsutgifvaif skall denna reflexion träffa, säger
Ni, Skulle Ni behaga nppgifva, hvem denna ene.
vore? När man talt 01« tre eller fyra, och slutar
nied en varning till Tidningsutgifvarc; så ser
Bian Er i stånd att afgöra, cj allenast att man
varnat just desamma, som man omtalt, irtan eck att
man varnat en vits ibland dem; Ert tolkuingssäft
förråder en gammal inöfvad crilicus. Efter delta
tolkuingssätt kan man aldrig saga till sin vän,utan
att skymfa honom: ”Du handlar ärligt, det vet
”jag — jag misstänker dig icke; men vakta dig;
"”din handling får det och det skenet af
tvetydig-”het, blottställer dig för do och de misstankar!”
Alt göra denna varning till hvad Ni vill iiafva deti
ett vara, ini ingen kalla ett afsigters
ransa-k 0 n d eU •— Dock, det är bäst att afbry ta detta
ämne; jag skulle kunna förleda Er att upgifvadcu
der tidningsatgifvaren, på hvilken Ni funnit
lämplig suppositionen att spoeulera på frihet och
sanning. Vakta Er för honom. Ni skulle hafva
rättfärdigat, på hans bekostnad, min förcgifna
beskyllning, llau skulle aldrig förlåta Er cn sädau
oförrätt.
Huru Allmänna Journalen ”bevisligen fritagtt
”sig från ansvar” för en artikel, som han infört,
går icke in i milt begrepp. Endera af oss är plumpt
okunnig i denna punkt. Jag tror nemligcn, att
livarje utgifvare står i ansvar för hvad han
publicerar; och jag vet icke, att tidniugsutgilvarer» är
fritagen fråH något, 60m åligger hvar och en
annan. Jag vet blott, att han är underkastad ännu
större inskränkningar.
Det är ej mitt fel, om Ni aldrig Bfvergifver
den inbillning, bvari Ni synes hafva förhärdat Er,
att kvarje tidning bör stå öppen för meningar af
alla slag. Jag skulle blott vilja veta, huru er hjelte
är documenterad tned bevis derpå, att allt hai»
i-nsända verkligen är insändt. Har bau då gjort
6ig till en pligt att affordra alla iusändaro
namn-sedlar? Eller skall b var och en, som angripea i cn
insänd artikel, vara belåten med utgifvurcns
försäkran, att ilcnna artikel är insänd, tillverkad
utan utgtfvarens vållande? Han lärer väl icke
föreställa sig, att sådant skulle duga inför domstol.
Men älven i cn hedersfrågn undrar jag, luiru alla
de, som icke känna honom, skulle låta afvupna sig
genom hans blotta försäkran, ech om icke tillslut
lians hedersord blefvc liksom »Sgot nött uf lSpgligt
och mångfaldigt bruk. Ja, jag undrar, huru
mannen skulle taga sig ut, i fall man blott ville börja
med att ellijcmnt bedja honom om plats för
artiklar till nya skolans fördel, äuskönt man
beviljade honom all den frihet, Ni anser så onödig, ult
bifoga noter eller "vid hvaraunan rad rycka
läsa-”reti i rocken, för att säga honom on trivial
nn-”märkniug,” Och om redan detta prof vore hårdt;
huru skulle det då gå, i fall man anlitade honom
att oväldigt cmoUaga alla slags insätidiringar , lika
förolämpande mot dem han liillills aldrig
förolämpat, som de insändningar, han hittills emottagit,
varit förnärmande mot dessas motståndare, — Det
är lätt, m. H. att vilja lägga ok på andras balt —
det är icke så lätt att »jclf kära dot.
Det‘förvillande, säger Ni, skall finna sitt
motgift, det falska siu tillrättavisning, det ovärdiga sia
bestraffning, tidningsutgifvarens noter förutan. Och
häraf följer, min Herre? Att tidniagsskrifvares
tänkesätt äro likgiltiga, allt disputeraado
öfvcrflö-digt, all tryckfrihet ändamålslös. Jag scr, att jag
farit vilse. Hvad som förvillade mig, var det
begrepp, jag gjort mig, om gruuden för skrifter*
straffharhet, att den nemligcn bestod uti deras
syftning att förvilla. Om nu, tänkte jag, den skrift,
sam tryckcs, är så landa straffbar i sig sjclf
(lagligen eller moraliskt); så torde dess kungörande
dock någon gång kunna blifva oslraflligt derigonom,
att denna skrift icke lemnas ensam, utan att
vederläggning och nödiga uplysningur följa med, så
att förvillelsen blir omöjlig. Jag scr nu, huru
”ytterligt enfaldig, huru ytterligt egenkär” jag var,
som icke kunde begripa, att allt detta var
öfver-flödigt, då ordet insändt förslog att afvända all
olägenhet, — Eu enda ursäkt har jag blott: det rar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
