Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vore otänkbara. Det goda, hon bordo verka, Fiar
ntcblifvit; det onda har blifvit förbjudet men icke
Utcblifvit. Man måsto föga förstå af lagar och
de-xas verkningar, om man tror, att ett ondt, aoin
grundlagges genom deras tillvarelse och hela
syftning , kan förekommas genom enskilda förbnd.
Erfarenheten är den säkraste ledareir i omdömet öfver
dylika saker; och erfarenheten har visat, att de
missbruk, som föranledts af skrå-inrättningen,
ingalunda kunnat hämmas genom de i skrå-ordningen
stadgade förbud. Hon förbjuder väl t. ex. gesäller
att samlas, utau öfvervaro af mästare och mästare
nian magistrats-personers; men delta förbud vore
stan föremål, om icke gesäller och mästare vore,
just genom skrå-ordningen, gjorda till
corp-ser, som hadc benägenhet att samlas.
Sammansättningar mellan mästare, till prisets höjande på
tillverkningarna, äro väl förbjudna (och med en
ringa pligt belagda); men dessa sammansättningar
vore otänkbara, om cj skråen vore slutna. Nu
däremot kunna de ske, om cj just uttryckligen ,
dock genom tyst samtycke, dä den ene rättar sig
efter den andre och således en straillög
sammansättning verkligen äger rum. fiäraf förklaras,
hvar-före liandtvcrksv.arors pris icke folier med alla
andra varors. Skråordningen förbjuder handtverkarc
att ljuga och ålägger dem, vid höter af
tiondedelen af det betingades värde för hvarje ljugen dag,
att hafva arbetet färdigt på utsatt tid; men huru
mänga mästare skulle icke hafva bortpligtat all siu
•gendom och incr till, om detta stadgande
någonsin varit handhafdt? Tryggt knn man upmann hvar
och en, som anlitat liandtverknre, att vittna härom,
så vida vittnen hehofdes om ett förhållande, som
sjelfva Hrr. Åldermän svårligen lära neka, På detta
•ätt skulle man kunna genomgå cn mängd
missbruk , dem skråordningeu väl förbjuder, men sjelf
»kapat och sedau aldrig kau förekomma med alla
sina förbud.
II.rr ålderman uprepa den af alla deras
föregångare anförda märkliga jcmnförelsen mellan do
prof, embets och tjänstemän måste aflägga. och
lärotiden för handtverkarc. ”För en fullkomligt
obildad och ouudervist person (säga ds) är det
åtminstone lika svårt att förfärdiga cn sko, en halt, en
rock, som att upsatta en författning, commendera
en trupp eller hålla cn predikan.” Om man nu
ville svara, att för cn fullkomligt obildad och
oundervist person är det lika svårt alt döma om
denna svårighet, som utt predika, commendera och
vpsälta, ehuru dessa funetioner kunna ulöfvas
bättre och sämre, allt efter ejnsiändighctcrna, tu katt
man äfven vara Landtverksraasfarc, ja ålderman och
ändock ganska slät officer eller skriftställare (om
predika i vår Lutherska kyrka blir just icke fråga);
detta visar erfarenheten. Likaså kan man vara
snäll officer eller skriftställare, och äudock ieke
duga att göra skob eller byxor. Den bildning ocb
undervisning, som kommer i fråga, är således
af helt olika art och kau icke mätas tned ett och
sanuna slogs mått. Med jcmnförelscr mellan de
ofika graderna afbildning och undervisning , som
fordras vid de olika yrkena, måste marrdå uphöra.
Men det 3äkra är, att för omdömet om dylika
saker fordras cn bildningsgrad, som snarare, kau
väntas "bos officerare, skriftställare o. s. v , än hos
skräddare och skomakare. Ilvar och en af de
förra sliter skor och byxor oeh måste således
Jcirvärf-va en färdighet att döci3; men För de sednare är
icke eU dylik Öfuing så oundviklig, i fråga om mi-,
litairjska manocuvrer, predikningar eller
författningar (ehuru H.rr ålderman säga sig vara
dagligen svsselsalte med. tillämpningen” af
skråordningen, hvilket inåtte vara förhastadt ■, då endast
domaren tillämpar kg). En jemnförefse kan
man i förbigåtnde göra, den nemligen, ott
militär-cinbclsmän, skriftställare och präster i allmänhet
måste om sina embetsbröder i främmande tänder
oeh om deras förhållanden och arbeten skafla sig
en kännedom, som handtverkarc (eller åtminstone
dc i fråga varande fyra H.rr åldcrmäi»)- ieke tyckas
äga; ty om do den ägde, skulle de cj så ifrigt
omtugga satser, dem andra länders erfarenhet redan
så länge och så fullkomligt vederlagt.
I sockerbagare-embetets rältiglietcrskall, enligt
Il.rr åldermans npgift, i sednare tider mycket
intrång hafva skett af cn hop ullandingar, som
förstått att, genom recommendationer, skaflä 3ig
rättigheter, dom sjelfva de inhemska mästarne icke
äga, ”då likväl ofta dessa ullandingar aro till den
grad i handtverket okunnige, att de på societctens
verkstäder låta förfärdiga de arbeten, som de
sedermera för dubbla’ priser St allmänheten försälja.”
Vid detta förhållande göra de ju intet intrång i
societctens förtjänst. Den så mycket omskrikna
ömheten för allmänhetens fördel kan ej eller vara
» fråga; ty allmänheten är väl icke dum nog att
hos främlingen köpa varan för dubbla priset mot
det, hvarför den kan fås hos Svensken. Nej,
bitterheten ar icke riglad inot den okunnige
utländ-ningon , utan mot den kunnige; och
allmän-bciens omdöme är väl lika mycket värdt so;a
cn paris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
