Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
___ Hvar och en har sin lilla svaghet här i verlden.
V.vt «Vvv\\)V&t re»var med utt komponera dålig musik,
ca sttutpterar pä ett afskyvärdt sätt — med
ett ord, litet hvar fuskar gerna i det, so,m inte tillhör
hans yrke. En ganska god skådespelare’ förlorade en
dyrbar tid med att sudda dålig färg på utmärkt duk.
Han köpte sig en gång ett litet vackert landtställe, och
från den stunden drömde han ej om annat än att
förse alla väggar och tak i rummen med prof på hans
framstående målaretalent. En dag sade han åt en god
vån: »Ser du, nu tänker jag börja med taket i
matsalen. Först skall jag hvitstryka och sedan måla det.»
— »Detgördu mycket orätt i,» sade vännen »börja
med att måla det och stryk sedan öfver det med hvitt.»
— Den rike grosshandlaren Y:s fru vill ännu gå
och gälla för att vara ung, och allt livad toilettkonsten
härtill kan förskaffa henne linner i henne en god kund.
Härom dagen höll hon med sitt equipage utanför en
af de större butikerna vid en af de största gatorna
hår-städee för att göra åtskilliga uppköp för toiletten. Då
hon lemnade butiken, träffade hon baron... och måste
naturligtvis ställa några ord till honom. »Såå, ni år
stadd i samma ärenden som jag, kan jag se? Jag för
min del ruinerar mig helt och hållet på dessa
toilett-urtiklar, och nu har jag hland annat köpt mig sex de
allra yppersta engelska tandborstar.» Baronen
mumlade i det han hjelpte grosshandlarefrun upp i
Wie-nervagnen: »Hvilken oerhörd lyx! Det år ju en borste
för hvar tand!»
— En författare hade en uppassare, som just icke
kunde skryta öfver någon framstående intelligens. En
dag sade författaren till- honom: »Gå nu med detta
manuskript till bokförläggaren. Sannolikt ber han dig
att hära det till tryckeriet, och då gör du som han
säger.» Uppassaren gick och träffade mycket riktigt
bokförläggaren, som yttrade till honom: »Min vän, säg
er herre, att han gör förkortningar, betydliga
förkortningar i arbetet. Han kan godt taga hort en tredjedel,
och bed honom sedan skicka manuskriptet till
tryckeriet.» John — så hette uppassaren — återkom tomhändt
till författaren, som frågade:» — »Nå, hvar är mitt
manuskript?» — »På tryckeriet, vet ja.»—»Bra, men hvad fick
du för svar af förläggaren?» — »Jo, han sa, att det skulle
tagas bort åtminstone en tredjedel.» — »Jaså, men
vidare!,, _„ Ja, det gjorde jag också.»—»Du? Hvad vill det
såga?» — »Jag slet naturligtvis ur en tredjedel ur
manuskriptet i midten, der jag tyckte det var tjockast, och
den kastade jag bort, men resten har jag mycket riktigt
burit till boktryckaren.» Man kan lätt tänka sig
författarens vrede, men huru mången får ej sina uppdrag
uträttade på samma sätt som han?
— En at våra stora målare, som eu dag ville t ro
arbeta i sin atelier, sade åt sin städerska: »Jag är inte
hemma för någon.» Då han på aftonen ögnade genom
de kort, som aflemnats af personer, hvilka besökt
honom under dagens lopp, eåg han åfven att C. L. en
framstående konstkritiker aflagt sin visit. »Då den här
herrn återkommer», sade han till städerskan, pekande
på kortet, »så är jag alltid hemma.» Efter några
dagar hade målaren gått ut, utan att säga ett ord åt sin
tjenarinna. Konstkritikern kom ånyo på besök till
målaren. »År professor X... hemma?» — »Ja, var så god
och stig upp i ateliern.» C. Ju. gick der länge och vål,
men ingen syntes till. Derpå gick han ned och sade :
»Ni sa ju, att professorn var hemma, men det är ban
inte. Hvad vill det säga?» — »Nej, inte är han hemma,
det vet jag med.» — »Men hvarför har ni då drifvit gäck
med mig?» — »Jo, för professorn har sagt mig, att han
alltid är hemma för er, till och med, då han inte år
det.»
— En embet8man, ungkarl och knarrig till på
köpet, tyckte om att blifva qvickt uppassad, men var
särdeles ordkarg. Han bytte en gång om
kaminartje-nare, till hvilken han genast stälde följande ord »Jag
vill att du skall förstå halfqvädcn visa. Dåjag säger:
Ernst, mina rakknifvar! betyder det: tag ut iva J &
behöfver för att kunna raka mig. Och på samma 8t
med allt annat.» I några dagar gick det bra, sa atv
t. ex. då husbonden begärde sina stöflar, fick han på
en gång allt, som hörde till toiletten; men en morgon
kände han sig efter en sömnlös natt illamående och
ropade: »Ernst, jag år sjuk, gå *efter doktorn, som jor
här i huset en trappa upp.» Två timmar förflöto, men
hvarken läkare eller Ernst syntes till. Efter tre
timmars frånvaro kom Ernst tillbaka med andan i halsen.
»Behöfver du så lång tid på dig, åsna för att gå
efter doktorn?» ropade den sjuke. »Hvarifrån kominer
du»
»Hr ... rådet,» svarade Ernst med listig uppsyn,
har sagt, att jag skall förstå halfqvtden visa.
Foljakt-ligen tänkte jag, då jag såg att hr...rådet var sjuk,
att jag först borde gå till doktorn, så till
sjuksköterskan, som sätter på blodiglar, så till en jurist för att
få testamentet uppsatt, så till begrafningsbyrån, i
händelse hr... rådet skulle dö, så till presten, ocli
slutligen har jag varit hos likkistfabrikören samt
stenhuggaren för att beställa monument och...» Han fick ej
fortsätta längre. Den knarrige mannen kunde endast
skratta åt alltsammans och var från den dagen en helt
annan menniska, för hvilket han påstod sig hafva att
tacka den omtänksamme Ernst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
