Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLANG-!
Stockholm brinner,
och han kun ej annat.
Dtn ena dagen är det
ödets skickelse. den
andra brinner lian
aflef-nadslust. Oskarsdageu
brann lian af
nyfikenhet. Han väntade sig
. en miingd af
ordens-stjernor, men det ”i’åddades" (ett bekant uttryck at en
historiarum lektor) blott ett fåtal. En al dessa 1611 vid
gratismusik midt ibland glas och porslin i Blanch s Café,
och det vet väl hin hur det kunnat ga, om icke
värden varit hemma från,Wien. Hvem hade väl dä varit
närmare att fylla lians plats än öfverkyparn? En
annan föll i Ugglebo stod det i tiduingarnc. Således
ett högst miserabelt fall för ugglorna, att det just skulle
ske vid dagsljus, då de ej se något, och derföre hur
lyckligt, att det fanns en uf i Därheten som teg emot
den. — Gamla Hr Svensson, som på sista tiden bhfvit
landtmannapartist, log ät grannlåten och sade: ’det finns
små män pä tio år och stora barn pa sexiio .
Hvem skall bli riksdagsman? l)et är en fråga som
står lor brinnande lifvet. En viss kommendör kapten
tycks ha goda aktier, men livar äro hans meriter, Iragar
man. Han har skrifvit en brochyr, svaras det. Aha!
se der en speciel nytta af riksdagsmannaval. Hrr
bro-schyrförfattare pläga just icke ha för vana att sätta sina
namn på titelbladet, men på detta sätt komma de fram.
Sättet tycks vara praktiskt och tänk om man hadb alla
broschyrförfattare på listan — tänk hvilka namn, och
tänk hvilken rikedom på kandidater, ty, äfven med den
största anspråkslöshet i verlden, hvem kan väl nu för
tiden komma ifrån den förtjensten att-ha skrifvit
åtminstone en broschyr.
Jag kom till verlden anno nio,
På samma dng Kung Carl biel’ krönt,
Den Carl livar« stora duter Clio
Med efterveridens lof belönt.
Till följd af denna ödets gåfva,
Man spådde mig en lycklig lott,
Som doek min böjelse, — att sofva,
Bevisat vara “spanska slott“.
Tyvitrr Fortuna negligerat
Mig röra med en enda tu;
Det enda som hos mig llorernt
Är nasus, röd och himmelsblå.
T kollen och oskyldigheten
Jag viixte opp vid luammas kjol,
Fick karameller och kleniiten
Och spelte “äktensknpsfiol44.
En informator, lang och mager
Fick hand om min cdocation,
Af björkris samuianknöts min lager
Och följden blef rebellion.
För mammas tribunal han stlildes,
Ty hennes dom var allas lag.
Att mista tjensten “buuis“ han fuldes,
Och hvem var lycklig om ej jag.
Se’n kom jag till en prest, pa landet.
Som var toujour och drack sitt glas;
Der mera tretligt nu jag fann det
Och slapp Herr Pluggenströms knrbas.
Jag var der liera ftr och läste
Klassikerna — med föga håg;
Långt hellre jag byns pojkar qviisle
Och uti hiirnad med dem låg.
Omsider blef jag dimitterad
Till Upsala Akademi,
Och blef — fast föga meriterud —
Der ansedd for utt ba geni.
Dock! dc-ttn låg i armens styrka
Samt i en knölpåk, stark och tjock;
Jug vande mig att Bacbus dyrka,
Men “dimmen“ tog till sist, undock.
Nu är jag afsatt komminister
Och lär små barn, alt läsa rent,
Samt har med gnmjnan min små tvister,
När toddyvattnet kommer sent.
Vi komma nu till sens moralen
Utnf min “lysande41 enrrifere. —
Lät pojken smaka fä lineplen
Och smek hans odvgd ej, mon cher!
En sjelfbiografi.
God vänner! jag vill er beriilln
En liten skizz om min carriure;
Nu är jug gammal prest för detta
Och minn ur med heder blir.
“Dalmasar."
Samlade af Kr åk-Per.
II.
Min pappa, rådman var i lrosa.
Min tnaimna, utnf adlig ätt,
Förföljd af fattigdomens
prosa.-Uti hans famn tog sin reträtt.
På grund af uetta iikta bandet
Min far fick plats bland haute voléc
Såg hos sig herskapen från landet
Och stadens bästa societé.
lian “\Vase“ utan tvifvel blifvit,
Om Borgmastar’n, som var jaloux,
I Allehanda icke skrifvit
Om Wasur förr, och Wasar nu.
På Dalregementets exercisplats, Rommehed, befann
sig en gång en fransk oficer, som ville hafva bekräftelse
på det gängse ryktet om dalkarlarnes förmåga att äta och
höll derföre vad med en af regementets oficerare, hvilken
påstod att en af hans soldater skulle kunna förtära en
hel kalf. En soldat åtog sig mycket riktigt att
expediera kalfven, och för att den så mycket lättare
skulle gå med, tillagades uen på flere olika sätt.
Dalkarlen åt men visste ej hvad; han kände ej igen
anrätt-ningarne. Han trodde det var några lätta förrätter, men
började slutligen se sig ängsligt dmkring efter löjtnanten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
