Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Brott och straff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»det var en stympare dig hade senast i famn». Ehuru
ordet förvunnen icke begagnats, dömdes han likväl till
12 marks böter. Den 7 juni 1479 förkommo två dylika
mål. Peder fiskare, som kallat Jöns Jönsson från Sigtuna
»hästetjuv», fick plikta 12 mark, men Henrik vinman,
som kallat en annan, vilken också hette Henrik vinman,
»tjuv och horson», dömdes till 24 marks böter — väl 12
för vardera tillmålet. I intetdera fallet åberopas några
vittnen, och i intetdera omnämnes ordet förvunnen. Och
i andra fall straffades ej varje skymford särskilt. Den
10 december 1481 intygade två vittnen, att Nils Jönssons
hustru kallat Olof Andersson »tjuv, skalk och skökoson».
Men hon — eller rättare hennes man — fick blott
plikta 12 mark för alla tre okvädinsorden. I ett tredje
fall, 29/11 1479), fick ordet förvunnen giva utslaget.
Jakob Camp hade kallat Ragvald Andersson »en förvunnen
skökoson» och »en dagstjuv». För det förra skymfordet
pliktade han 12 mark, för det senare blott sex.
Härpå finnas även andra exempel.
Kunde brottslingen ej erlägga bötessumman, skulle
han enligt stadslagen »vid stocken slagen varda», men
icke behöva fly staden, så framt han ej ånyo blev med
samma brott beslagen. Någon gång kunde man dock
direkt döma till »stupan». Så erkände en kvinna, Elsaby,
dotter till Örjan Nyman, att hon givit Per skinnares
hustru det kvinnor emellan så ofta begagnade skymfordet,
och sedan saken ytterligare styrkts av sex vittnen,
beslöt rådet, att hon skulle »slås till stupan». Man
dömde även direkt till förvisning från staden. Detta
straff drabbade en kvinna, som blott kallas Anna, för
»en okvädins mun på Erik Ragvaldssons hustru på
Norrmalm» (den 5 maj 1487).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
