Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - RESTAURANTER OCH KROGAR. FÖRSTRÖELSER
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
banbron anlades en gångspång, som underlättade
tillgången till Strömsborg. Men fortfarande kunde
knappast tänkas något behagligare än att under vackra, lugna
sommarkvällar sitta därute med en god vän och ett
gott glas punsch och lyssna till stadens bortdöende larm.
Och steg man så, när månen stod på himlen en
augustikväll och försilvrade Strömmens vatten, med sin vän
eller väninna upp i det lilla undangömda bo, som
inretts i en av holmens lindar, kunde man sannerligen på
goda grunder utbrista: "Här är oss gott att vara!"
Och Rydbergs är borta, det ställe där under Regis
Cadiers erfarna ledning utbildades ett kök och
grundades en vinkällare, vars like huvudstaden sedan aldrig
ägt. Rydbergs första matsal var en trappa upp mot den
sedan överbyggda och till kafé inredda gården. Den
låg vid gårdens östra sida. Nog åt och drack man bra på
Rydberg, men dess största behag låg dock i ett kaférum,
som låg innanför matsalen. Det begagnades
jämförelsevis litet, ty gästerna älskade mera att vistas på nedre
bottnen i den lokal, som sedan inreddes till en fantastiskt
utseende grotta, där servering ägde rum. Kaféet en
trappa upp var ett stort, mycket svagt upplyst rum, där
svällande, stoppade soffor kring väggarna mottogo sina
gäster. Sofforna voro belagda med kuddar och så breda,
att man hellre halvlåg än satt i dem. I rummet var som
genom en tyst överenskommelse en ytterst lågmäld
samtalston rådande. Intet stoj och väsen fick störa de
epikuréer, som där efter en god middag njöto sin mocka och
sin havanna. Den nu döde vän, med vilken jag tyckte
mest om att vara där, var Karl Sandström, en mycket
lärd, klassisk linguist, men därtill en humanist som
ingen jag sedan träffat. Att timme efter timme halvligga
i det tysta, skumma rummet och tillsammans med vår
vän Erik Nordenson lyssna till hans lågmälda,
anspråkslösa, spirituella samtal var ett nöje, som aldrig glömmes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
