Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kom in, ty hon tänkte ej göra sig något omak för
en fin Londonguvernants skuld.
Således triumferade Johnnie ännu en gång öfver
miss Fosbrook, men Annie satte sig ledsen i ett hörn,
och önskade att straffet vore väl öfver, och hon stötte
bort sin bror, när han ville leka med henne.
Hvad Bessie beträffar, så ju mera miss Fosbrook
sökte trösta henne, desto mer gret hon. Susanna
sade, att när Bessie en gång började att gråta, kunde
hon aldrig sluta, men detta kom sig kanske deraf,
att hon ej var så stark som de andra.
Gossarne ville hafva miss Fosbrook med sig,
för att visa henne en koltrasts bo, men det ville hon
ej, ty hon tyckte dem vara bra känslolösa och
likgiltiga för den stackars Bessies bedröfvelse. Hon
försökte först att tala förstånd med henne och sedan
trösta henne, men när hon fann allt förgäfves, tänkte
hon, att det vore bäst att Bessie ginge till sängs. Hon
följde henne in och hjelpte henne, att kläda af sig
och lägga sig i den säng, hon delade med Susanna.
Under allt detta snyftade Bessie häftigt.
Elisabeth brukade läsa sina böner högt. Orden
kommo fram mellan snyftningarne, och det lät ej,
som hon skulle ha tänkt på dem. Miss Fosbrook
föll på knä vid sängen och bad denna lilla bön:
"Fader i himmelen, gif ditt lilla barn ett
förnöjsamt och kärleksfullt sinne, så att hon tåligt kan
bära alla de små pröfningar, du sänder henne, och
låt henne få kraft, att som din trogna tjenarinna
segrande gå genom lifvets strid. Amen."
Elisabeth höll andan för att lyssna. Det föreföll
henne nytt och besynnerligt. Hon ville ej säga amen,
och tyckte, att guvernanten tog sig en stor frihet.
Kanske det var ett nytt sätt, att säga henne att hon
hade orätt — och det af Christabel till, som hon
trodde höll med henne. Detta uppväckte ånyo det
dåliga lynnet, och hon ville ej gifva miss Fosbrook
en kyss. Hon dolde sitt ansigte i hufvudkudden, och
så snart miss Fosbrook lemnat rummet, brast hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
