Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obegripliga ljud, att man endast kunde urskilja ordet
"Purday."
"Jaså, ni ha funnit reda på elden ändå," sade
Purday, och stödde sig på den hötjuga, han begagnat
att kasta ogräset med. "Ingenting kan få vara i
fred för er."
"Ja, du hade skaffat dig en ny plats, för att
narra oss," utbrast Harry, "men vi vädrade upp den,
din gamle skälm! Vi vilja ej gå miste om vår eld."
Miss Fosbrook framställde den frågan, om de
gjorde någon skada, och Purday svarade med grufligt
sträf röst: "ja bevars, skada nog, det är då säkert,
de draga ju omkring elden öfverallt. Det göra de
alltid. Jag tänkte, jag skulle kunna lura dem den
här gången."
"Vill ni då, att jag skall befalla dem, att gå
härifrån," sade hon helt förskräckt, ty hon visste att
det skulle blifva ett förfärligt väsen, om hon blefve
tvungen att utöfva sin myndighet.
"Hon skulle våga befalla oss!" mumlade Harry.
Man läste ogillande och förargelse i Susannas
ansigte. Annie stod med vidöppen mun, och John
kastade sig ned och rullade sig på marken mumlande:
"jag går då bestämdt inte härifrån," och: "så
obeskedligt"; men David låg på magen och blåste ideligen
på sin ugn, som en vind i en gammal målningsbok.
Sam stod och väntade och stödde sig på den käpp,
som tjenade honom till eldgaffel. Det var det
oförskämdaste, han någonsin hört: vilja beröfva dem deras
eld; skulle nu den gamla förrädaren Purday uppegga
henne dertill!
Purday var nästan lika så förvånad som de; ty
om barnen än förstörde hans eldar, kullkastade hans
hövålmar och nedrefvo hans vedstaplar, ville han ej
att någon annan skulle banna dem än han sjelf, och
allra minst denna dam från London; derför
smågrinade han litet och sade: "nej, nej, miss, inte göra
de så stor skada heller, låt dem hållas;" och så fortfor
han att tömma ut sin skottkärra öfver Davids kära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
