Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skref att de måste försöka att göra sig förtjenta af
den stora lycka, som vederfarits dem.
Barnen förstodo detta så, som om deras mor
redan varit frisk igen, men de voro för allvarligt
stämda, för att deras glädje skulle varit bullersam.
Susanna sprang upp till sitt eget rum, och Bessie
fölide henne; Sam sade ej ett ord, men miss
Fosbrook märkte, att han vid frukosten ej förtärde en
munsbit. Hon låtsade ej derom, ty hon visste, att
hans hjerta var fullt, och när hon såg sig omkring
på denna lilla barnskara och tänkte på den stora
sorg, som blifvit dem besparad, kunde hon knappt
återhålla sina tårar. De voro alla stilla och
allvarsamma, och det var en alltför lycklig morgon, för
att hon skulle haft hjerta, att störa den, genom att
gifva Henry de förebråelser, han så väl förtjenade,
och det till och med mer, än Christabel visste. Hon
hade nästan glömt hans dåliga uppförande, och när
hon kom ihåg det, hoppades hon, att tystnaden på
denna lyckliga dag skulle komma honom att ångra
sig mera, än om han fått förebråelser. Men när
frukosten var öfver, var han en bland de högljuddaste.
Den högtidliga stämningen hade nämligen
försvunnit, och alla rusade ned i trädgården, tyckande,
att de nu kunde vara berättigade, att gifva sin glädje
luft. Sam skrek och hojtade, som om en sten fallit
från hans hjerta, tog lilla George i sina armar, och
i sitt glädjerus svängde och kastade han honom högt
upp i luften. Johnnie, Annie och David gingo till
gräsplanen, tumlade och rullade sig den ena på den
andra, som tre kattungar, sparkade med benen och
slogo omkring sig med armarna, så att man ej visste
hvems svarta kängor det var, man sist såg.
Susanna var lugnare. Hon omtalade för
Freemann den glada nyheten, och tog sedan tag i "lillan"
och bar henne ut i korridoren, för att riktigt i ro
få krama henne. Hon kunde ej säga åt någon annan
än lillan, hur lycklig hon var och hur hon hade sörjt,
när hon tänkte på sin mors plågor och sin fars sorg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
