Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’126
Man kan lätt föreställa sig, att, huru litet nytt än
kunde läggas till deras farhågor, förhoppningar och
gissningar med avseende på detta intressanta ämne
genom att oupphörligen tala därom, kunde ingenting
avhålla dem därifrån under hela resan. Elisabet
kunde aldrig få det ur sina tankar. Pinad som hon
var av ångest och självförebråelser, kunde hon icke
finna ett ögonblicks lugn eller glömska av vad som
skett.
De reste så raskt som möjligt och kommo fram
till Longbourn vid middagstiden följande dag. Det
var en tröst för Elisabet att tänka, att Jane icke
kunde ha känt sig orolig på grund av lång väntan.
Barnen Gardiner, som lockades ut av anblicken av
en vagn, stodo på trappan utanför huset, då vagnen
körde in på stallplanen, och då den kom fram till
porten upplystes deras ansikten av glad förvåning,
som gav sig luft i ystra krumsprång, en mycket
angenäm välkomsthälsning.
Elisabet hoppade ur vagnen, och sedan hon givit
vart och ett av barnen en hastig kyss, skyndade
hon in i vestibulen, där hon genast möttes av Jane,
som kom springande ned från sin mors rum.
Elisabet omfamnade henne kärleksfullt, under det
att tårar fyllde bådas ögon, och frågade
ögonblickligen, om man hört något om flyktingarna.
— Inte ännu, svarade Jane. Men nu, då min kära
morbror har kommit, hoppas jag, att allting skall bli
bra.
— Är pappa i London?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
