Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’144
han i allmänhet brukade säga, nämnde ingenting om
det ärende, som föranlett hans resa, och det dröjde
rätt länge, innan hans döttrar fingo mod att tala
därom.
Icke förrän på eftermiddagen, då han kom för att
dricka te tillsammans med dem, vågade Elisabet föra
ämnet på tal, och då hon i korthet uttryckte sin
sorg över vad han måste ha lidit, svarade han: —
Säg ingenting om den saken. Vem skulle väl lida
om icke jag? Jag är själv skulden därtill, och det
måste jag känna.
— Du får inte vara för sträng mot dig själv,
svarade Elisabet.
— Du må väl varna mig för ett sådant fel.
Människonaturen är så benägen att falla för en sådan
frestelse. Nej, Lizzy, låt mig en gång i livet känna,
hur klandervärd jag varit. Jag är inte rädd för att
överväldigas av detta intryck. Det kommer nog
snart att gå över.
— Tror du, att de äro i London?
— Ja, var kunna de annars vara så väl dolda?
— Och Lydia brukade önska att få resa till
London, tillade Kitty.
— Hon är väl belåten då, sade hennes far strävt,
och hennes vistelse där kommer troligtvis att bli
rätt långvarig.
Efter en stunds tystnad fortsatte han:
— Lizzy, jag är inte ledsen på dig, därför att du
fått rätt i vad du föreställde mig i maj, vilket, i
betraktande av vad som nu inträffat, visar en viss
själsstorhet hos dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
