Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’166
förtjust dem alla. Elisabet hade icke förut trott
honom vara i stånd till en sådan säkerhet i
uppträdandet, men hon satte sig ned med det fasta
beslutet att i framtiden icke uppdraga några gränser för
oförsyntheten hos en oförsynt man. Hon rodnade,
och Jane rodnade, men kinderna hos de två, som
voro orsaken till deras förvirring, visade icke någon
benägenhet att skifta färg.
Där var icke någon brist på samtalsämnen.
Bruden och hennes mor kunde ingendera tala fort nog,
och Wickham, som råkade sitta bredvid Elisabet,
började fråga om sina bekantskaper i trakten på ett
så gladlynt och obesvärat sätt, att hon kände sig
alldeles ur stånd att prestera något liknande i sina
svar. Både han och Lydia tycktes ha de gladaste
minnen i världen. De erinrade sig icke något av
det framfarna med smärta, och Lydia ledde frivilligt
samtalet in på ämnen, på vilka hennes systrar ej för
allt i världen skulle ha velat anspela.
— Tänk bara, utropade hon, att det är tre
månader sedan jag gav mig i väg! Jag försäkrar, att jag
tycker, att det bara är fjorton dagar sedan, och
ändå har det hänt tillräckligt mycket under den
tiden. Gud i himmelen! När jag gav mig i väg,
hade jag sannerligen inte en tanke på att bli gift,
förrän jag kom tillbaka igen, fastän jag tyckte, att
det skulle vara mycket livat, om jag blev det.
Hennes far lyfte upp ögonen, Jane var bedrövad,
Elisabet sände Lydia en uttrycksfull blick, men hon,
som aldrig hörde eller såg någonting, som hon icke
ville märka, fortsatte muntert: — Hör nu, mamma, vet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
