Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’208
dem, men ännu mera för henne, efter vad hon tyckte.
Ingen av dem yttrade ett ord, och Elisabet stod
just i begrepp att gå ut igen, då Bingley, som,
liksom hennes syster, hade satt sig, plötsligen steg upp,
viskade ett par ord till henne och skyndade ut ur
rummet.
Jane kunde icke förtiga något för Elisabet, då ett
förtroende kunde glädja henne, hon omfamnade henne
ögonblickligen och tillstod under den livligaste
rörelse, att hon var den lyckligaste varelse i världen.
— Detta är för mycket, tillade hon, alldeles för
mycket, jag förtjänar det icke. Ack, varför äro inte
alla lika lyckliga som jag?
Elisabet lyckönskade henne med en uppriktighet, en
värme, en förtjusning, som ord endast svagt kunde
uttrycka. Varje vänligt ord från henne var en ny
källa till glädje för Jane. Men hon kunde icke förmå
sig att stanna kvar hos sin syster eller säga ens
hälften av vad som ännu återstod att säga.
— Jag måste genast gå till mamma, utropade hon,
jag vill för ingen del ta hennes kärleksfulla omsorg
på skämt eller låta henne få höra det av någon
annan än mig själv. Bingley har redan gått till pappa.
O, Lizzy, tänk, att vad jag har att berätta kommer
att skänka alla mina kära så mycken glädje! Hur
skall jag bära så mycken lycka?
Hon skyndade därpå till sin mor, som avsiktligt
hade avlägsnat sig frän de spelande och satt uppe
på sitt rum tillsammans med Kitty.
Elisabet, som nu var ensam, log över den
snabbhet och lätthet, varmed den sak nu slutligen avgjorts,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
