Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’211
hela natten. Jag visste, hur det skulle gå. Jag sade
alltid, att det måste gå så till slut. Du var väl i
alla dagar inte så vacker för ingenting! Jag kommer
ihåg, så snart jag fick se honom, när han första
gången kom till Hertfordshire i fjol, tänkte jag,
att det var högst troligt, att ni två skulle bli ett
par. O! Han är den vackraste unge man, man
kan se!
Wickham och Lydia voro alldeles glömda. Jane
var utan medtävlan hennes älsklingsbarn. För
ögonblicket brydde hon sig icke om någon annan. Janes
yngre systrar började snart ställa sig väl med henne
för att vinna vissa förmåner, som hon i framtiden
kunde förfoga över.
Mary anhöll om att få begagna biblioteket på
Netherfield, och Kitty bad mycket ivrigt om
tillställandet av några baler där varje vinter.
Bingley var naturligtvis från denna tid en daglig
gäst på Longbourn; han kom ofta före frukosten
och stannade alltid till efter supén, utom när någon
barbarisk granne, som icke nog kunde avskys, sänt
honom en middagsbjudning, som han trodde sig
tvungen att antaga.
Elisabet hade nu mycket litet tid till samtal med
sin syster, ty så länge fästmannen var närvarande,
ägnade Jane icke uppmärksamhet åt någon annan,
men hon fann sig vara av stor nytta för dem båda
under de skilsmässans stunder, som ibland måste
förekomma. Under Janes frånvaro vände sig Bingley
alltid till Elisabet för att få det nöjet att tala om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
