De stora världsproblemen / 157 (1920) Author: Emil Åhrén Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nationernas förbund — "världens enda hopp"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lutherske prästmannen Sam. Thysell skrev i Svenska
Morgonbladet, just då kriget slutade:

"Jag tror alltså, att vägen är lång fram till
den eviga freden. Det krig, som nu
avslutats, blir inte det sista. Den fred, som nu
kommer, blir nog inte en försonlig fred.
Det nationernas förbund, som möjligen nu
bildas, kommer nog inte att infria
mänsklighetens förhoppningar. Varför tvivlar jag
härpå? Därför att den helhjärtade kristna
insatsen i Guds rikes anda fattas. Det är
på den Gud väntar, det är på den, som
även mänskligheten, fast kanske ofta
omedvetet, väntar."

Sam. Thysell

Nej, den, som ser saken ur kristlig synpunkt, kan ej
hoppas, att nationernas förbund skall infria det kristna
fredshoppet. Och detta även därför, att »den helhjärtade kristna
insatsen i Guds rikes anda fattas». Men den största och
egentliga orsaken till, att en kristen måste — minst sagt —
tvivla därpå, är, att Kristi eviga fredsrike — och någon
varaktig, evig fred blir det tvivelsutan icke, förrän detta
rike kommer — skall ej och kan absolut ej upprättas av
människor genom några politiska åtgärder. Det kommer
»ovanifrån». Det upprättas »icke genom människohänder»,
såsom profeten Daniel säger (Dan. 2:45).

Men därför har man också all anledning tvivla på, att
nationernas förbund skall kunna för alltid avskaffa kriget.
Tvärtom har man tyvärr anledning frukta, såsom pastor
Thysell säger, att »det krig, som nu avslutats», ej blir
»det sista», liksom »freden» efter kriget ingalunda blev
någon »försonlig och rättfärdig fred».

Här komma vi då åter in på krigets grundorsak —
på den sjukdom i människonaturen, som måste botas och
som ej kan botas blott genom symtomens tillfälliga
avlägsnande, utan genom människonaturens förändring —
om nu en sådan förändring hos hela släktet vore möjlig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>