Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Turkiets öde "världens öde" eller det stora "Harmageddon"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kristendom, som kännetecknade den europeiska kristenheten på
den tid, det här är fråga om. Och det fruktansvärda sätt,
på vilket turkarna hemsökte Europa, kan visserligen
betraktas som ett straff från Gud, såsom Luther säger:
"Turkarna äro Guds vredes folk. De äro en gruvlig plåga.
De äro i sanning en stor olycka, Guds spö och ris.... Ty hela
världen är ingenting annat än en förvänd dekalog, eftersom
tio Guds bud hava blivit omsvängda; den är idel förakt för
Gud, hans ord och hans trogna tjänare, idel Guds försmädelse,
idel olydnad, otukt, högfärd och tjuveri. Den är snart mogen
för slaktbänken genom turkar, påve, slödder och tyranner"
(Bordssamtal).
Trots detta »Guds spö och ris» bättrade människorna
sig icke, enligt vad profetian säger (v. 21) och såsom
verkliga förhållandet visar. Och vad skulle månne Luther
säga om tillståndet i den s. k. kristenheten i våra dagar,
i fall han levde?
De mohammedanska turkarnas herravälde i Europa
började egentligen med deras infall i Nikomedien under
sultan Ottoman år 1299. Efter 150 år var deras makt så
stor i det bysantinska kejsardömet, att då Konstantin XI,
den siste östromerske kejsaren, skulle bestiga tronen,
vågade han ej göra det, förrän han erhållit den turkiske sultanen
Amuraths tillåtelse därtill. »Blott med eder tillåtelse kan
jag regera», sade han. Då var det också slut med det
oberoende, som Rom i trots av turkarnas oavlåtliga
plågande hittills lyckats upprätthålla.
Endast fyra år senare intog sultan Mohammed II
Konstantinopel, som allt sedan varit det turkiska (ottomanska
eller osmaniska efter Ottoman) väldets huvudstad. Stadens
intagande blev ett fruktansvärt blodbad. Gibbon
beskriver det mycket livfullt. »Det osmanska artilleriet dånade
på alla sidor; och lägret och staden, grekerna och turkarna
voro insvepta i ett rökmoln,[1] som blott kunde skingras
av romerska kejsardömets slutliga befrielse eller förstörelse.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
