Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Turkiets öde "världens öde" eller det stora "Harmageddon"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att bliva stormig. Ty hur kan man vänta, att de
rivaliserande, avundsjuka och vinningslystna makter, som här
göra anspråk på att vara rättmätiga arvingar, skulle
kunna komma överens? Deras föregående förhållande till
varandra inger inga sådana förhoppningar. Och icke synes
världskriget ha omdanat människonaturen, vare sig då det
gäller människorna som individer eller som nationer.
Utom de europeiska stormakternas förhållande till varandra
måste man dessutom vid dödsboets delning räkna med
såväl vad turkarna själva och den mohammedanska världen i
allmänhet kan hava att säga om arvsrätten som hur de
orientaliska folken för övrigt komma att tycka om, att
européerna lägga beslag på Turkiets kvarlåtenskap även i Asien.
Turkiets delning — en världsbrand.
»Där åteln är, dit skola rovfåglarna församla sig.» Alla
tiders tänkande politiker ha förutspått, att Turkiets
delning skulle komma att tända en världsbrand. »Och om det
ej blir en sådan nu, så beror det endast på, att man för
en tid fått nog av eldsvåda. Men då kommer faran igen
förr eller senare», säger en författare.
Att asiatiska Turkiet skall delas, det är man på det klara
med, och det är på sätt och vis till dels redan gjort —
England tar Palestina m. m., Frankrike Syrien, Italien och
Grekland bitar på Medelhavskusten o. s. v. Men ingen
kan tro, att hela saken är klar därmed. Så enkelt är ej
detta sekelgamla problem. Det är också betecknande, att
Pariskonferensen och nationernas förbundsråd blevo mest
tvekande och villrådiga, när det gällde »freden med Turkiet».
Känslan av att här har man krigets och fredens ömtåligaste
punkt, »konferensens största problem», har tydligen gjort
sig gällande. »Europas öde under detta århundrade beror
på vad vår allians [nationernas förbund] skall veta att göra
med det gamla Turkiet», sade »Echo de Paris».
En amerikansk tidning yttrade 1915 angående utsikterna
till att makterna nu skulle kunna enas i fortsättningen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
